Perspektivbyrån

Sociala entreprenörer leker världen bättre

2010-05-13T08:21:00.001+02:00

Att få vara en del av Playing For Change, där sociala entreprenörer får växa och utvecklas är verkligen ett privilegium. Just nu arbetar vi med social redovisning och förändringsteori för att göra entreprenörernas arbete uppföljningsbart. Verksamheterna är så otroligt viktiga, då de exempelvis förbättrar för traumatiserade flyktingbarn och barn med autism, söker nya pedagogiska verktyg genom lajv och metoder att vidga begränsande (köns)normer inom "ungdomskulturer". Det är verksamhet som måste göras rättvisa genom att de sociala resultaten kan visas upp på ett trovärdigt sätt. Ett av de viktigaste uppdragen för Perspektivbyrån!

/Pär

Sjukt sjuk syn på sex

2010-02-22T11:09:00.002+01:00

Jag kan tycka att samhället och vårdinstitutionerna skulle uppmuntra allt sex som människor mår bra av - och att det måste vara upp till var och en att få definiera det istället för att "experter" ska sätta ramarna och leta efter "rätt" och "fel". Nej, det är samhället som jag skulle vilja rätta till, så att fler kunde återta makten över sin egen sexualitet och kropp. Tycker att QX.se skriver bra om problemet.

/Pär

Filmtips

2010-02-15T09:48:00.002+01:00

Blev glad av en film under Göteborgs Internationella Filmfestival häromveckan: Ander (Manus och regi: Roberto Caston). Ander är en 40-åring på spanska landsbygden som bor med mamma och syster. Han träffar José, som är immigrant från Peru, och upptäcker nya känslor. Med i historien finns också småbarnsföräldern Reme, som prostituerar sig för att klara tillvaron. Filmen visar sex på ett ganska rått och ärligt sätt, liksom den tydligt lyfter fram normer och konventioner som står i vägen för kärlek. För en gångs skulle måste inte heller någon homosexuell dö och slutet visar vägen mot kärlek och familjekonstellationer bortom förtryckande samhällsnormer. Se filmen om du kan!

/Pär

"Makt" ett bra tema för Stockholm Pride

2010-01-28T11:17:00.003+01:00

Tycker att Stockholm Pride har valt en värdig efterföljare till 2009 års tema "Hetero" nu när det bestämts att "Makt" är temat för 2010. Skönt att de stora samhällsfrågorna fortfarande står i centrum istället för någon enskild sakfråga. Bättre att gå till botten med problemet istället för att skrapa på ytan.

Ska bli spännande att se vilka diskussioner det kan bli kring detta och hoppas att debatten kommer att tas till nya nivåer. Det är ju valår, men hoppas också att det kommer att bli bredare diskussioner som till exempel tar upp hur makt är ständigt närvarande i allas vår vardag: på arbetsplatser där vissa kan känna sig hemma men inte andra, i klassrum där en del tar en massa plats medan andra är tysta, i tidningarna där en del syns men inte andra, i leksaksaffären där leksaker är för vissa men inte för andra och så vidare. Det nya temat öppnar också upp för diskussioner kring hur heteronormer och andra normer i samhället hänger ihop.

Jag hoppas även att vi får se exempel på hur makt kan utmanas, förändras och användas för att skapa jämlikhet och få fler människor att må bra.

/Pär

Rapport från gymmet, del 2

2010-01-19T08:57:00.002+01:00

Ett observerat normbrott: I trappstegsmaskinen (eller vad den nu heter den där maskinen där man måste trampa hysteriskt för att fotplattorna inte ska åka ner i marken och förvandla träningen till en pinsam stepp) stod en man. Annars har jag noterat att det mest är kvinnor som använder maskinen. Ganska sjukt att så mycket av maskinanvändandet på gymmet är så könskodat. Jag bara hoppas att det inte finns fler män som egentligen skulle vilja använda den där maskinen men inte vågar. Eller kvinnor som känner en förväntan eller upplever det som ett "måste" att göra det. Och hur "ska" man egentligen göra med denna och alla andra maskiner om man inte ser sig som, eller passerar som, man eller kvinna? Hur som helst, jag beundrar dem som kan använda trappstegsmaskinen.

I tjänsten,

Pär

Rapport från gymmet, del 1

2010-01-13T13:13:00.003+01:00

En normkritisk queerfeminst i ett av de mest spännande normsammanhangen: Gymmet. Vilka är de sociala spelreglerna här? Vad kan de säga om de sociala spelreglerna i samhället i stort? Och hur passar jag in? Vad gör jag alls här!? Viktiga funderingar som jag tänker att det är viktigt att jag delar med mig av. Man skulle också kunna säga att jag genom bloggandet hittat en annan anledning att förklara att jag är på gymmet förutom min fåfänga... Och jag misstänker att alla inlägg inte kommer vara helt genomtänkta eller ens handla om normer...

Men jag inleder iaf med en fundering om duscharna på gymmet (i herrarnas omklädningsrum då - jag håller mig till de könssegregerande reglerna och går dit de flesta tänker att jag borde gå). Duscharna är fantastiska! Fräscht, mörkt kakel, såna där tallriksstora duschmunstycken i taket och grön duschtvål som gymmet "bjuder på". Jag skulle kunna gå till gymmet bara för att duscha... Hur som helst har jag upptäckt att det finns en särskild dusch där det gäller särskilda regler. I de flesta fallen är det ett bås, en dusch och en duschare som gäller. Men så finns det ett bås där det finns två duschar och den ena sitter lite längre in än den andra. Dit går man inte om det redan står en kille där och duschar! Ska man till duschen längst in så får man ju i princip gnugga sig mot en annan naken killkropp! Nä, då bildar man hellre kö om inget annat bås är ledigt.

Fast även här gäller förstås principen att det alltid finns undantag från en regel. OM man känner den andra killen är det nämligen mer okej att gå in i dubbelbåset. Ibland kan man till och med stå där och skvallra lite några centimeter ifrån varandra. Hur var träningen? Hur går det med tjejen? (jag har aldrig hört någon prata om killen - men måste ändå passa på att göra klart att jag vet att det finns andra som jag på gymmet, men det är en annan historia).

Reglerna kring dubbelduschen väcker förstås en hel del intressanta frågor. Är det heteronorm och bögskräck i luften? "Om jag som heterokille duschar med någon som jag känner och vet också är en heterokille så är det ju 'safe'". Eller handlar det helt enkelt om att det för många inte är särskilt bekvämt att vara nära främlingar naken, i ett sånt här sammanhang? Givetvis kan det också vara ett resultat av normer - normer för när vi ska ha kläder och inte och för hur kroppar "ska" se ut - men möjligtvis blir det mer av en personlig fråga. Tänker jag på mig själv så vill jag ju inte riktigt krypa in där till den andra duschen. Och det tror jag inte bara handlar om att det är jobbigt att bryta mot koderna, utan om att jag inte har ett så avslappnat förhållande till min kropp som jag skulle önska eller att jag helt enkelt inte vill vara nära alla nakna kroppar.

Vi får se om jag blir klokare...

I tjänsten,

Pär

En för alla - Alla för en

2010-01-04T13:54:00.002+01:00

Ibland händer det att någon lyfter fram vikten av att arbeta mot förtryck vilken form det än tar sig - och jag blir glad. I en artikel i Aftonbladet syns ett praktiskt exempel på just ett sådant intersektionellt (ja, jag är inte rädd för ordet... sprid det!) arbete. I slutändan är diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, eller på grund av något annat, en och samma sak: diskriminering.

Ännu gladare blir jag när det, som genom denna artikel, kommer motbilder till alla nidbilder av intoleranta muslimer/invandrare. Sådana nidbilder spelar rasismen i händerna och ursäktar "svenskarnas" homofobi och sexism.

Det är viktigt att bekämpa all sorts diskriminering och stå upp för allas rättigheter - inte bara någras eller sina egna.

/Pär

2009 i bilder

2010-01-03T18:23:00.002+01:00

Att inte ge sitt barn alla valmöjligheter är såå 2009

2010-01-01T18:03:00.002+01:00

Som nybliven förälder tänkte jag dela med mig av mina reflektioner kring genuspanik och frånvaro av normkritiska perspektiv så somjag upplevt det under graviditeten och första tiden som mamma. Vissa saker kan kännas självklara men de behöver tydligen sägas igen…

Likt Ara Abrahamian i ringen med en orättvis domare har jag under det senaste året brottats med hur låsta folk är vid kön och vad som är lämpligt och inte för en pojke respektive flicka. (Trans är förstås inte att tänka på.) Den vanligaste frågan när vi var gravida var om vi visste vilket kön barnet har. Inte om det var friskt eller hur vi själva mådde. Fixering vid barnets kön och att så många ville gissa vad det var (en fullständigt meningslös sysselsättning om du frågar mig, dels för att det förstås inte går att gissa trots miljarder husmodershumbugsmetoder och dels för att det inte känns viktigt vad det är för kön) blev nästan lite absurt till slut. Ett exempel: jag går in i en skoaffär i Högdalen och plötsligt utbrister affärsbiträdet: ”Det där är en typisk pojkmage”. Jag hade aldrig sett människan förut och än mindre bett om hennes åsikt…
Under graviditeten försökte jag tänka ut hur jag skulle svara på frågan ” Vet ni vad det blir?” utan att vara dryg (en är väl uppfostrad som snäll och trevlig flicka ;-)) men ändå markera att det faktiskt inte spelar någon roll. ”Ett friskt barn förhoppningsvis” blev ett hyfsat gångbart svar men som förstås inte gav den undrande personen det svar den ville ha. Friskt är för övrigt en definitionsfråga men det är en helt annan diskussion…

Diskussionen om färger på kläder och former på saker var svår att undvika, det kan ju annars kännas lite uttjatat med rosa och blått, bil eller docka…
Hela poängen med att kämpa för jämlikhet i samhället är för mig att alla människor ska kunna bli respekterade för den de är och få leva ett liv där de själva får välja hur de ska vara, se ut och definiera sig. Vägen dit är inte att byta färg och form på barnkläder och saker bara för att, som att köpa bara rosa kläder eller saker till en pojke (även om det kan finnas en poäng att sätta på pojkbarnet en rosa dräkt ibland för att så ett frö i någons huvud) utan att öppna för många möjligheter för barnet att välja mellan. Det ska inte från början vara självklart vilka val som ska göras och på vilket sätt. Själva färgerna eller formerna i sig är inte viktiga utan det är vad de står för som spelar roll- vad den rosa dammsugaren sänder ut för signaler till den lilla flickan. När flickbarnet börjar intressera sig för saker runt omkring håller sig urvalet inte sällan inom ramen för det traditionellt flickiga och det är det som inskränker valmöjligheterna och hämmar utvecklingen av personligheten. Och fortfarande står feminint lägre i rang än maskulint vilket påverkar val till allt från fritidsaktiviteter till utbildningsinriktningar.

Att från början få in barnet i det här heteronormativa tänkandet där kön, könsuttryck och sexuell läggning definieras och värderas utifrån traditionella föreställningar om normalitet är för mig lite som att snuva barnet på konfekten. Det finns så många sätt att vara, uttrycka sig och utvecklas på som inte presenteras för barnet. Jag vill istället att barnet ska kunna gå i den riktning de vill och inte stanna upp för att heteronormens fula tryne uppenbarar sig eller andra normer står i vägen. Något sådant är för mig att hämma barnets utveckling och ta ifrån det möjligheten att leva livet till fullo. Och vad kan vara värre än det?

Som blivande förälder med tankar kring genus och normer kändes det viktigt att ha bra böcker att läsa. Men det var inte det lättaste uppdraget att rafsa ihop ett gäng sådana… Böcker om mammor som förväntas vara tjejiga och när de får ”egentid” uppmanas gå hem till tjejkompisarna och dricka cosmopolitan och kolla Sex and the city (inget fel med Samantha och de andra med det men ni fattar grejen) stod uppradade i hyllorna. Böckerna handlade väldigt mycket om hur man skulle göra för att mannen (självklart en man!) fortfarande skulle tända på en efter förlossningen och hur man skulle förhålla sig till sin kropp efter densamma. En tydlig markering att detta är något att lägga vikt vid, något kvinnor bör fundera över. Böckerna handlade generellt väldigt lite om vad som händer efter förlossningen och hur man kan förbereda sig för att ta ansvar för en annan människas liv, något som kan tyckas lite mer relevant…

En av de få bra böcker jag läste under gravidieten heter ”Gravid- något bara kvinnor kan?” av Ulrika Lorentzi red. och handlar om vem som anses vara bra som förälder och vilka i samhället som blir ifrågasatta när de skaffar barn. När vi tänker ”förälder”, vad tänker vi på då? En ensamstående homosexuell man? Antagligen inte. Kanske inte heller en funktionsnedsatt kvinna eller en person som föder ett barn åt någon annan. Sedan läste jag också Johanna Rubin Drangers ”Alltid redo att dö för mitt barn” som är en fantastiskt rolig skildring i serieformat om hur det är att vara gravid och få barn- med ett tydligt genusperspektiv. Extra bra om man är lite trött och inte orkar plöja tjocklitt. ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” av Kristina Henkel och Marie Tomicic är en bok som kan ge perspektiv på ”självklarheter” vid exempelvis lekar med barn och hur vi pratar med barn om vad de har mellan benen. I boken finns förslag på hur vi med enkla knep och ett knippe kreativitet kan förändra vårt beteende och öppna för fler möjligheter- bara vi vågar tänka utanför den välbekanta boxen.

Det var allt för denna gång men jag vill avsluta med en svår men inte alls omöjlig utmaning:
Låt 2010 bli året vi ifrågasätter normerna som styr våra barns liv!

/Sofia

Nytänkande elever undanbedes

2009-09-20T10:09:00.002+02:00

Klassen hade svenska och fick i uppgift att skriva en berättelse om en resa som de varit på. En elev skriver om sin väg till skolan. Berättelsen är genomarbetad och välskriven, men får bara ett "godkänt" eftersom läraren menar att eleven inte höll sig till uppgiften. Vägen till skolan kan ju inte räknas som en resa... Snacka om kreativitetsdödare.

Ibland är det långt till idealen om elever som uppmuntras att tänka självständigt, kritiskt och ta egna initiativ. Det gäller bara om man håller sig inom vissa fyrkantiga ramar som tråkigt nog sällan lyfts fram och diskuteras i sig. En sådan diskussion skulle ju innebära att lärarens makt och tolkningsföreträde utmanades, samtidigt som den skulle kunna leda till både bättre pedagogiska ramar och bättre arbetsmiljö.

Ett alternativt sätt att se på berättelsen ovan hade varit att se det nytänkande och unika. Och att samtidigt ta hänsyns till att eleverna har olika förutsättningar att göra olika resor. Och det känns härligt att avsluta detta inlägg med två meningar som börjar med det för fyrkantstänkandets upproriska "Och".

/Pär

Ensidigt om heder

2009-09-19T12:04:00.003+02:00

Jag funderar på om det finns olika sorters förtryck. Tycker ofta det framställs så i samhällsdebatten. Visst förtryck skulle till exempel vara kulturellt betingat medan annat är... något annat.

Jag tror att ett mer användbart sätt att se på förtryck är att det ofta handlar om samma sak som tar sig olika uttryck i olika sammanhang. Ska man till exempel tala om förtryck som relaterat till hederskulturer så är det viktigt att inte bara tala om vissa invandrargrupper utan även dra paralleller till det det där vardagliga "svenska" - det som Göran Hägglund skulle kalla "vanligt folk". Hur utbrett är det inte att tänka på heder och status bland detta vanliga folk?

Jag kommer att tänka på flera historier där jag hört hbt-personer som varnats för att komma ut inför familj, släktingar och annan omgivning. "Vad ska folk tänka om oss?". "Det här kommer att göra mamma jätteledsen". "Det här rör inte bara dig utan hela familjen".

Jag kommer också att tänka på den yttersta svenska symbolen: kungafamiljen. Snacka om några som måste anpassa sig till vad omgivningen tycker och till och med ska fråga föräldrar (och regering!) om lov för att få gifta sig.

Det finns i alla fall uppenbara paralleller att dra till det som brukar talas om som hedersrelaterat förtryck. Och det är viktigt att fundera på vad som händer när inga sådana paralleller görs. Förtrycket placeras där borta, hos någon annan: den förtryckande, ojämställda invandraren.

Nä, förtryck ska bekämpas överallt och den kampen måste föras på ett sätt som inte sker på bekostnad av vissa som riskerar att drabbas av ännu mer förtryck.

/Pär

Många lånade fördelar på Pride

2009-07-31T21:06:00.010+02:00

Perspektivbyrån har hållit två workshops under Pride kring fördelar och normer. De levande böckerna lånades ut flitigt och det blev många bra diskussioner. Här går det att läsa mer om Låna en fördel i media och även titta på hur det såg ut:

http://www.stockholmpride.org/Journal/Artiklar-fredag/Artiklar/Biblioteket-av-kott-och-blod-/

http://www.dn.se/webbtv/nyheter/pride-normer-lana-en-fordel-1.922331

http://www.qx.se/pride/11057/alex-lanade-en-penis-for-en-stund

Nu hoppas vi att vi ska kunna komma ut på fler ställen och prata om fördelar och normer. Vi tror att Låna en fördel är en form som kan passa många- att förutsättningslöst sitta ned och diskutera de egna fördelarna man har. Men syftet är också att lyfta diskussionen till en samhällsnivå, att belysa vad normer gör med människor som passar in i dem och de som inte gör det och vad det får för betydelse för maktfördelningen i samhället.

/Sofia

Dags att fira Pride!

2009-07-28T10:45:00.000+02:00

Under Stockholm Pride 27-2/8 hittar du oss här:

Levande bibliotek - Låna en fördel. Du kan låna en livs levande bok (person) och diskutera samhällsnormer och vilka fördelar man får om man kan leva upp till dem.
Pride House (Kulturhuset/Stadstetern vid Sergels torg) ons 29/7 16-17.45 och fre 31/7 13.30-15.30, på World News Café.

Pär är samtalsunderlättare under ett seminarium med Stolta Föräldrar i Pride House (Kulturhuset/Stadsteatern) tis 28/7 16.45-17.45, i Bryggan.

Sofia deltar i panelsamtal om heteronormer och sport i Pride garden (Kungsträdgården) tor 30/7 14.30-15, på Lilla scen.

Killar som är Killar

2009-06-21T18:06:00.003+02:00

På nätcommunityt Qruiser, för hbtq-personer och vänner, hittade jag en klubb kallad "Killar som är Killar" och som beskrevs så här:

"Här är klubben för oss som är killar och inte fjolliga på något sätt eller minimalt feminina...
...klubben för oss som gillar killar som helt enkelt är killar."

Klubben hade 1469 medlemmar.

Klubben "Vi som gillar fjollor" hade 5 medlemmar.

Ack ja, men jag skulle säkert se att massor av de 1469 Killarna också var med i klubbar mot transfobi, heteronormativitet och hatbrott om jag tittade...

/Pär - minimalt elak

Att kidnappa en publik

2009-06-18T23:26:00.003+02:00

Måste skriva om ett fenomen eftersom jag nyligen kom i kontakt med det och höll på att gå i bitar av ilska, även om det verkligen inte var första gången.

Scenen är ett föredrag som håller på att avslutas eftersom den utsatta tiden är slut. Föredragshållaren ber dem i publiken som har kvar frågor eller kommentarer att komma fram och prata efteråt. Men så finns det någon som detta inte duger för - någon som tycker det är väldigt viktigt att få kommentera och ge råd när alla andra hör på. Och så förväntas alla sitta kvar efter sluttiden och lyssna. "Nej, men det här tycker 'vi' ju är så intressant så 'vi' vill fortsätta!"

För mig handlar det här om alldeles för stora egon och alldeles för lite respekt för andra människors tid. Extra provocerande när det som denna gång var en akademiskt etablerad, medelålders man som skulle ge expertråd i jämställdhetsfrågor, råd som varken föredragshållaren eller jag och de andra i publiken behövde.

Jag är i alla fall nöjd med att jag vågade bryta mot 'vi:et' som plötsligt etablerats i rummet, genom att gå från föredraget mitt i monologen med "råd". Det ska jag göra oftare!

/Pär

Pridesäsongen är här - liksom motståndet

2009-05-13T01:07:00.011+02:00

En kolumn på ledarsidan i söndagens DN provocerar mig. Den har inte lämnat mig sedan jag läste den. Många texter, artiklar, annonser med mera jag ser får mig att tänka att jag ska blogga om det men så lägger det sig. Det här gör mig bara mer förbannad för varje gång jag tänker på det. Lisa Bjurwald skriver 20090510:

Ryskt gayförbud
Kitschfestivalen Eurovision Song Contest har länge varit något av en högtidsdag för homosexuella. Så värst roligt kommer det dock inte att bli i årets värdstad Moskva. Där har staden nämligen förbjudit den parad för hbt-rättigheter som var tänkt att gå av stapeln i samband med nästa veckas schlagertävling. En talesman för stadens borgmästare som tidigare dömt ut gaymanifestationer som ”satanistiska” menar att en sådan parad skulle ”förstöra moralen” i Moskva. Tala om att förarga festivalens mest inbitna fans.

”Så värst roligt…”?? ”Förarga festivalens mest inbitna fans”?!? Skojar hon? Det största problemet är våldet, hatbrotten, förvägrandet av mänskliga rättigheter, demonstrationsförbud, förföljelsen. En institutionaliserad homofobi som genererar uttalanden som hade varit skrattretande om det inte vore för det oerhörda allvaret för de HBT-personer som lever i Ryssland.

Det blir extra provocerande mot bakgrund av misshandeln i helgen av RFSL:s förbundsordförande Sören Juvas vid hans deltagande i Pridefestivalen i Moldavien, där man tror att polisen ligger bakom misshandeln.

Mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Oavsett sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck. HBT-personers rättigheter är inget lyxtillval som vi kan unna oss i fina goa Sverige. (Och dessutom: hatbrott sker här också.)

Svenska journalister bör rimligen förstå vikten av demonstrationsfrihet. Svenska journalister bör rimligen också förstå rätten att slippa förföljas. Svenska journalister bör förstå att ett förbud mot en prideparad innebär liiiiite mer än att förarga några fans. Det innebär att människor förnekas sina mänskliga rättigheter och tar tempen på var demokratin befinner sig idag. Vi vet att det är långt kvar i Ryssland och Moldavien. Men i så kallade fungerande demokratier som Estland, Lettland och Litauen omgärdas HBT-personer av en samhällsdiskussion vi har svårt att föreställa oss ens i våra vildaste fantasier.

I helgen är det alltså Pride i Moskva, som förbjudits. I helgen är det också Baltic Pride, i Riga. Politikerna i Riga jobbar på att förbjuda den också. På söndag den 17 maj är det IDAHO, International Day Against Homophobia. Häng upp en regnbågsflagga. Skriv en artikel. Berätta för din vän. Delta i en demonstration. Åk till Riga. Ring en politiker. Skriv en projektansökan för att kunna åka till Baltic Pride i Vilnius nästa år. Eller dito för Moskva. Bli medlem i SFQ, RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, Amnesty eller annan organisation som arbetar för HBT-personers rättigheter, också internationellt. Alla kan bidra med något, du med.

/Linda

Gästbloggare om föreläsning, kurragömma och likabehandlingsarbete

2009-04-05T23:14:00.004+02:00

Jag och Pär från Perspektivbyrån har gjort premiär som frilansande föreläsarpar! Förra veckan gästade vi Kristianstad kommuns alla chefer för förskolor och skolor, för att guida dem genom alla viktiga delar av likabehandlingsarbetet. Vi kände oss väldigt välkomnade och väl omhändertagna. Inte minst efter att vår värd bemödat sig med att hitta personliga presentationer av oss och kunde berätta för alla att den ena gillar att leka kurragömma medan den andra är bra på att gå snabbt...

Men som tur är så är vi ju även bra på lagstiftning och likabehandlingsarbete :) Sedan april 2006 är alla svenska förskolor, skolor och vuxenutbildningar skyldiga enligt lag att arbeta förebyggande mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling. Lagstiftningen, som är en milstolpe i svensk människorättshistoria, innebär en hel del nya utmaningar. Rapporter från både Skolinspektionen och Skolverket visar att det återstår en hel del arbete – i Kristianstad och i resten av landet - innan det förebyggande arbetet lever upp till de krav som lagstiftningen ställer.

Föreläsningen tog utgångspunkt i boken "Lika värde, lika villkor? Arbete mot diskriminering i förskola och skola" som jag skrivit tillsammans med Love Nordenmark. Vi arbetade båda på Lärarhögskolan i Stockholm när lagen trädde i kraft och identifierade snabbt ett enormt behov av en bok som på ett sammanhållet sätt och med utgångspunkt i lagstiftningen guidade genom de olika delarna av likabehandlingsarbetet: begrepp och krav i lagen, en förståelse för hur diskriminering, trakasserier och kränkande behandling yttrar sig i den pedagogiska vardagen, pedagogiska strategier, viktiga förutsättningar för förändringsarbete och till sist likabehandlingsplanen.

Detta var som sagt mitt första samarbete med Perspektivbyrån, men säkerligen inte det sista. Jag ser framemot att anta nya utmaningar tillsammans med er!

/Maria Rosén

Könsneutrala äktenskap - iallafall ett steg närmare

2009-04-02T22:02:00.005+02:00

Den 1 april var alltså dagen för beslut i frågan om könsneutrala äktenskap. Undertecknad fanns på plats i riksdagen, under nästan hela dagen. Vid dagens början var redan 28 talare anmälda under punkten, och 4.08 beräknad talartid. Sen tillkom repliker och allmänt filibustrande, och totalt tog det sex timmar tills alla fått sagt sitt. Vissa talare var mer spexiga än andra, vissa precis så förutsägbara som kunde anas, andra lite mer otippade, såsom att höra Lennart Sacrédeus (kd) argumentera om flersamma relationer. (Hans mycket vältaliga inlägg innehöll också hänvisningar till pedofili och incest, även om han såklart inte sade det rakt ut. En av flera skillnader från 1994 års partnerskapsdebatt. Bouvin (nyd) var inte där tex, men Mikael Oscarsson (kd) använde samma spår, om än något mer raffinerat.)

Nåväl, igår var alltså dagen för beslut, för att samkönade par också ska få möjlighet att ingå äktenskap. Under debatten lyfte flera inlägg problematiken med det föreslagna lagförslaget, och jag kan inte annat än att hålla med. Jag undrar följande:

När ska myndighetsutövning frikopplas från trossamfund? Det är orimligt att kyrkan fortsätter med denna funktion. Särskilt osmakligt blir det att den nya lagen medger att den som ska viga par kan välja bort samkönade par.

När införs antalsneutrala civilrättsliga avtal? Det är lika orimligt att staten avgör vilka som hur många som kan leva tillsammans.

Jag noterade att Börje Vestlund (s) uppmanade Sacrédeus att hålla sig ifrån "slaskdebatten" och sade något i stil med att det inte finns någon seriös sexualpolitisk aktör som driver frågan om "månggifte" (vilket är slarvigt och okunnigt uttryckt). Börje har missat att RFSL Ungdom driver frågan (se tex ett nytt uttalande tillsammans med Grön Ungdom), liksom att RFSU säger "Möjligheten att ingå civilrättslig registrering som omfattar fler än två personer bör utredas." (Ur idéprogrammet.) Också SFQ lyfte i sitt remissyttrande om äktenskapsfrågan frågan om möjlighet för fler än två personer att ingå dylika avtal.

Jag har djup respekt för att många vill och längtar efter att ingå äktenskap. Väl så. Men att nöja sig med denna lag är att acceptera alldeles lite, och den bygger på en heteronormativ förståelse om den goda, trevliga, välartade och prydliga villa-volvo-vovve-drömmen. Jag vill någonting annat. Många med mig vill någonting annat. Därför är den 2 april den första dagen av den fortsatta kampen. För frihet, mot heteronormativa regleringar av hur vi kan organisera våra liv.

/Linda

Gemensam könsnämnare

2009-03-31T17:28:00.002+02:00

Personer som skjuter ner klasskamrater. Personer som, i grupp, systematiskt utnyttjar minderåriga flickor sexuellt. Personer som misshandlar. Personer som våldtar. Det finns ju oftast en gemensam nämnare för alla dessa personer: att de är män. Varför syns inte mer diskussion om manlighet och samhällets normer kring kön!? Att det finns ett mönster, och inte bara är fråga om enskilda galningar eller vissa onda människor, är tämligen tydligt kan man tycka...

/Pär

Normkritiska Skolverksrapporter

2009-03-31T17:19:00.003+02:00

Den som är intresserad av likabehandlingsarbete i förskola och skola, eller av barn och elevers mänskliga rättigheter, får inte missa Skolverkets rapporter som beskriver en dyster (om än inte särskilt förvånande) verklighet.

Banbrytande är att Skolverket nu förespråkar ett likabehandlingsarbete med en normkritisk utgångspunkt.

/Pär

Lycklig av bajspåse!?

2009-02-28T13:05:00.005+01:00

Häromveckan medverkade Perspektivbyrån i Det stora nätverksmötet, Subtopia, Alby. Programmets absoluta behållning enligt min mening var seminariet som handlade om PeePoo, en engångstoalett, en lika enkel som genial påse som tar hand om och neutraliserar avföring. Och hur kan då detta göra en jämlikhetskonsult lycklig??

Professor Wilhelmson målade upp bakgrunden: 2,6 miljarder människor saknar de allra mest grundläggande sanitära förhållandena. Det betyder att 40 % av jordens befolkning saknar tillgång till någon som helst toalett, hål i marken eller hydda att uträtta sina behov i. Det medför att människor tvingas uträtta sina behov där det är möjligt, när det är möjligt. Det medför livsfarliga bakterier, parasiter och smittor som förorenar vatten och närmiljö, det betyder att ett barn dör var 15e sekund på grund av vattnet. Det betyder att kvinnor inte äter eller dricker under hela dagen för att de inte kan/vill/får uträtta sina behov i dagsljus i andras åsyn. De äter fyra timmar innan mörkrets inbrott, för att i skydd av mörkret uträtta sina behov, vilket medför en ökad risk för sexuella trakasserier, våld och våldtäkt. Det betyder att flickor inte slutför sin skolgång då det inte finns några toaletter på skolan. Det är ett av världens största problem. (Som inte talas om såklart. Vem vill befatta sig med bajs?)

PeePoo är en liten plastpåse som i princip inte väger någonting, en årsförbrukning väger 3 kg. Den är konstruerad som en liten påse inuti påsen, den yttre viks ned för att skydda händer/behållare från kontakt med hud. När behovet är uträttat, knyckla ihop innerpåsen, försegla den yttre med en knut. Sedan – gräv ned den! Påsen är utrustad med urea, som reagerar tillsammans med enzymer i avföringen och alla farliga bakterier osv neutraliseras, inom loppet av några veckor. Då är påsen omvandlad till en påse gödsel! Plasten är högteknologisk och bryts ned. Nu väntar storskaliga pilotprojekt i Kenya och Indien, och avsikten är lokal produktion som då också genererar arbetstillfällen.

Aktivistiskt entreprenörskap i sin allra mest inspirerande form!

/Linda

Nytt kontor!

2009-02-25T16:55:00.004+01:00

Perspektivbyrån gläds åt att ha ett nytt kontor. Vi har blivit sambos med RTP, Riksförbundet för trafik-, olycksfalls- och polioskadade, i Sundbyberg. Det är inspirerande att få dela lokaler med en spännande organisation som flyttar fram positionerna när det gäller frågor om tillgänglighet och funktionshinder.

Och det är lite roligt att de färgstarkaste jämlikhetskonsulterna nu flyttat in bland betong och 60-talskontor. Vi har lagt beslag på ett alldeles eget arkivskåp i metall och håller nu på att fundera på hur vi ska dekorera det - och på vad vi ska fylla det med. Kreativa idéer tas tacksamt emot.

Hört på tunnelbanan

2009-02-13T20:11:00.003+01:00

Mamma 1: "Åh, vad söt hon är!"
Mamma 2: "Tack"
Mamma 1: "Man ser verkligen att det är en tjej. Det är så jobbigt med min dotter. Jag fick frågan hur gammal HAN var även när hon hade en knallrosa overall."
Mamma 2: "Ja, tråkigt när man anstränger sig"
Mamma 1: "Precis! Man gör allt man kan för att det ska bli rätt och så blir det ändå fel."

Ett tredje kön

2008-12-22T10:05:00.002+01:00

En australiensisk kommission för mänskliga rättigheter föreslår ett tredje officiellt könsbegrepp, "intersex", för myndighetsdokument med mera. Det är intressant att följa hur det tas emot i svensk press. Det blir lite olika vinklar och läsare får svara på lite olika frågor. På expressens hemsida får läsarna svara på frågan om det ska finnas två eller tre könsbegrepp. Cirka 80 procent röstar på två könsbegrepp. På aftonbladets sajt får man istället svara på frågan om den nuvarande genusuppdelningen är omodern. Här är det 65 procent som vill behålla den nuvarande ordningen.

Jag undrar hur svaret skulle bli om frågan var lite mer direkt utformad, så att man fick ta ställning till om man vill förneka människor att kalla sig något annat än kvinna eller man. Jag hoppas att antalet som vill behålla den nuvarande ordningen skulle sjunka ännu mer då. Fast jag tycker inte att frågan ska ställas alls. Det är bara att ta en titt på verkligheten och konstatera att det finns många som inte vill kalla sig för kvinna eller man och deras mänskliga rättigheter ska respekteras. Fler och fler använder sig också av begrepp som "annat" eller åtminstone "vill ej uppge" när de till exempel frågar om kön i undersökningar.

Så svårt är det inte att både vara modern och respektera mänskliga rättigheter. Dessutom har vi en ny diskrimineringslagstiftning som det gäller att följa med i.

/Pär

Kolla in UMO

2008-12-09T07:33:00.002+01:00

Den är snygg, den är tillgänglig, den har ett genomgående normkritiskt perspektiv - kolla in sajten UMO.se. Det är den nya ungdomsmottagningen på nätet. Och ja, undertecknad har varit med på ett hörn som redaktör och är lite partisk ;)

Vill särskilt passa på att tipsa om filmerna som tar upp frågor kring normer utifrån respektive diskrimineringsgrund: kön, könsöverskridande identitet och uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, funktionshinder, religion och ålder.

/Pär

Finns det någon checklista?

2008-11-01T13:08:00.002+01:00

Vad skönt det vore med en "easy fix" för att komma åt det ojämlika samhället. Men det ojämlika samhället är ju inte särskilt enkelt, enhetligt eller logiskt - snarare väldigt komplext, snårigt och fullt av dolda normer och konstiga självmotsägelser. Det gör att metoderna för att komma åt problemet måste vara anpassningsbara till en väldans massa olika situationer och de måste ständigt utvecklas i takt med ny kunskap om nya insikter om det ojämlika samhällets beståndsdelar.

Jag har många gånger slitit mitt hår för att göra checklistor som kan fungera i pedagogiska sammanhang. Checklistor är väldigt efterfrågade i en stressad vardag. Tyvärr lever de sällan upp till förväntningarna. I bästa fall går det att hitta ett antal frågor som man kan ställa sig själv eller några tankar som man kan försöka hänga upp sitt arbete på. De ger inte svar på frågan "Vad gör jag när det eller det händer?".

Här på bloggen har jag tidigare tipsat om boken "Lika värde, lika villkor?" och i den läser jag följande träffande meningar:

"Den enkla cheklistan eller de metoder som förebygger kränkningar i alla situationer eller till hundra procent finns inte. Ett pedagogiskt professionellt arbete handlar om att upptäcka mönster och förändra dem över tid. Däremot finns det erfarenheter vi kan använda oss av för att få syn på ojämlikhet och börja förändra verksamheten."

Jämlikhetskonsulter med kompletta checklistor är med andra ord bluff. Det bästa vi kan göra är att hjälpa till med verktyg att se ojämliket och upptäcka mönster - och komma med tankar om strategier för förändring. I det arbetet har vi förstås ett antal övningar, workshops och föreläsningar och även konkreta exempel på förändringsarbete. Använder vi dem på ett bra sätt så kan vi på kort tid skapa möjligheter till förändring.

Men ge mig en jämlikhetskonsult med en totallösning för att komma tillrätta med det ojämlika samhället, så lovar jag en hittesumma på några miljoner. Jag har inte miljonerna idag, men jag lovar att jobba ihop dem om jag måste.

/Pär

Tunga argument mot mossiga föreställningar om kön

2008-09-13T12:58:00.001+02:00

Jag läste i DN 12/8 att asiatiska kvinnor är starkast i världen och att många asiatiska kvinnor är starkare än alla svenska män i samma viktklass.
Världsmästarinnan i 58-kilosklassen Chen Yanging menar att det har att göra med att hon fått lära sig att aldrig känna sig underlägsen en man.
Den svenska mästaren i herrarnas 62-kilosklass Hewa Sadi menar att det har att göra med att de asiatiska världsklasskvinnorna lever på sin tyngdlyftning och att de, som inte har samma förutsättningar, därför inte kan jämföra sig med dem.
Det är säkert sant, de har inte samma förutsättningar. Men detta slår också hål på myten om att tyngdlyftning inte är något för kvinnor och har att göra med den råstyrka män ofta tillskrivs.
Inge Johansson som var förbundskapten mellan 1978 och 2000 säger i DN att tyngdlyftning handlar lika mycket om teknik som om styrka:
- Det passar tjejer att lyfta. De är snabba, rörliga och mjuka.De kan komma djupt ned i "sittet". "
I Chen Yangings världsbild är inte hennes biologiska kvinnliga kön något uppenbart hinder i hennes karriär. För att hon fått höra att det inte är det. För att hon fått veta att hon kan lika mycket som någon annan.
En klassisk inställning, som utgår från ett binärt könssystem, kring hur stora skillnader det egenltigen är mellan män och kvinnor, är ju just att män är starkare och mer lämpade för vissa uppgifter och sporter än kvinnor. Chen Yanging är ett livs levande exempel på hur vi lever i falska föreställningar om vad som är möjligt för vem och vilken otroligt liten betydelse vårt biologiska kön egentligen har för vad vi kan åstadkomma. Bara vi vet om det.

/Sofia

Boktips för förskola och skola

2008-09-06T12:22:00.002+02:00

Det rör på sig. Nu har det kommit en ny bok om normkritiskt arbete mot diskriminering i förskola och skola. Läs "Lika värde - Lika villkor?" av Love Nordenmark och Maria Rosén.

/Pär

Det går bra

2008-08-31T21:52:00.002+02:00

Ofta får vi som jobbar med Perspektivbyrån frågan hur det går (med företaget alltså). Det känns väldigt bra att kunna svara: bra. Under hösten har vi ungefär så många jobb som vi klarar av med tanke att vi alla tre även har andra sysselsättningar.

Kanske vågar vi satsa ännu mer på Perspektivbyrån nästa år. Hittills har allt gått som tänkt eller över förväntan. Det finns uppenbarligen en marknad för normkritiska jämlikhetskonsulter - det kanske man inte alltid kan tro :)

Undrar du vad vi har för oss under hösten så ska vi bland annat utbilda högskolepersonal om trakasserier, föreläsa om härskartekniker på teaterhögskolor, skriva artiklar till en ungdomssajt, moderera seminarier och arbeta med en jämställdhetsutredning på en arbetsplats.

Kul va!?

/Pär

PostPride

2008-08-16T13:14:00.002+02:00

EuroPride i juli/augusti var fantastiskt. Så mycket schysst folk samlat i Stockholm, som hade så kul och gjorde så viktiga saker, kommer jag att sakna. Och det var en härlig känsla att se stadens bussar i regnbågsfärger. Som någon sa så måste det ha varit ganska jobbigt för homofoberna...

Jag skulle önska att det fortsatte att vara jobbigt. Häromkvällen när jag om min kompis fick höra ett "sieg heil på er" så hade jag önskat att det kört förbi en buss med regnbågsflaggor. Positiva symboler ger styrka när man får negativa symboler kastade på sig. Fick jag som jag ville skulle jag dekorera varenda buss, tunnelbana, spårvagn, skola, kontor, gatukorsning med mera i regnbågsfärger.

Men Pride kommer tillbaka. Och kampen fortsätter.

/Pär

Tyst om transfobi

2008-07-07T12:24:00.002+02:00

Jag ska skriva en text om transfobi och går igenom olika källor. Tyvärr ger inte sökordet "transfobi" några träffar vare sig på JämO:s hemsida eller HomO:s. Känns skönt att den nya diskrimineringsombudsmannen nu kommer att få hantera diskriminering på grund av könsöverskridande identitet och uttryck, och måste bygga upp bättre kompetens och ta fram mer material kring transfrågor.

Tur att det finns aktivister och ideella organisationer som redan driver frågorna. RFSL Ungdom skriver så här på sin hemsida:

"Transfobi - En uppfattning eller värdering hos en individ, en grupp eller ett samhälle som ger uttryck för en starkt negativ syn på transpersoner eller personer som på annat sätt avviker från könsnormerna."

Tack för det.

/Pär

En veckas galenskaper

2008-06-22T11:20:00.002+02:00

En händelserik vecka har passerat:

1) Jag har varit med och sett en nationell ungdomsmottagning på nätet ta form. Mycket givande. Tyvärr inser jag under pågående konferens att jag går runt med prislappen kvar på min nyinköpta HM-tröja, som hamnat på mig eftersom jag inte hunnit tvätta. Men tror inte den syntes så väl och efter en diskret manöver så hoppas jag att jag var tillbaka till mitt vanliga professionella jag... En fråga som hänger kvar från dagen är den om "manliga förebilder". Det sägs ju att killar hämmas i "kvinnodominerade" sammanhang, som killen som nästan bara har kvinnor som lärare. Jag är minst sagt skeptisk och tycker att resonemangen nedvärderar många duktiga lärare som på något sätt inte skulle räcka till bara på grund av sitt kön.

2) Forskare hävdar nu att de funnit skillnader i hjärnan mellan människor av olika sexuell läggning. Homosexuella personer skulle ha liknande hjärnor som heterosexuella av motsatt kön. Rubrikerna i många nyhetsmedier tycker jag är talande för vad denna typ av forskning kan få för konsekvenser: "Homosexuellas hjärnor är annorlunda". Annorlunda än vad då? Jo, den "normala" (läs: heterosexuella) hjärnan förstås. Sedan är ju historien kring människors fascination för skillnader i hjärnor mellan grupper av människor inte alls skrämmande - inte alls! Ehum... Och förresten, bisexuella och gueeridentifierade personer finns inte - inte alls!

3) Debatten om kränkningar i högskolan och missbruk av diskrimineringslagstiftningen har fortsatt. Lärare sägs leva i rädsla för att anmälas av rättshaverister. Återigen tycker jag att de som säger sig stå på de stackars utsatta lärarnas sida missar en massa poänger. En av de viktigaste är att lärarkåren inte är ett gäng dumma människor som inte kan lära sig nytt och som inte vill ta sitt ansvar att vara så inkluderande som möjligt. Budskapet tycks vara att man ska tycka synd om lärarna, men vad tjänar de på det? Nej, strålkastarna borde riktas mot högskolorna som borde ta bättre hand om alla sina kompetenta anställda och tillgodose deras behov av kompetensutveckling och kunskap kring diskriminering och normer - och gränserna för sitt ansvar. Då skulle många lärare inte behöva vara rädda. Samtidigt som studenter förmodligen skulle möta en bättre och mer jämlik högskola.

/Pär

Ny diskrimineringslag klar

2008-06-05T18:16:00.002+02:00

Nu är det klart att vi får en ny samlad diskrimineringslagstiftning som börjar att gälla 1 januari 2009. Då samlas också de fyra diskrimineringsombudsmännen till en.

Det blir inga överraskningar jämfört med vad regeringen tidigare aviserat. Även om jag hade önskat en starkare lag på flera sätt så glädjs jag åt att det nu även blir förbjudet att diskriminera någon på grund av ålder eller könsöverskridande identitet och uttryck.

Riksdagen har mer information här.

/Pär

Marsch för tillgänglighet

2008-05-25T12:07:00.004+02:00

Igår var det dags för Marschen för tillgänglighet. I strålande solsken och med god stämning marscherade vi för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering i lagstiftningen. Frågan i sig hade kunnat göra det hela till en ganska dyster tillställning då Sverige idag ligger långt efter andra länder, såsom USA. Men förhoppningsvis har de ansvariga politikerna snart utrett frågan tillräckligt för att gå till handling.

/Pär

Välviljans apartheid

2008-05-19T22:02:00.002+02:00

Sveriges Radio (SR) kör nu en temavecka om funktionshinder. Människor med funktionsnedsättningar får väldigt sällan utrymme i media och när det händer så är det oftast för att prata om just sin funktionsnedsättning. SR har ambitionen att fokusera på hur erfarenheterna av det otillgängliga samhället kan bidra till ett samtal om vilket samhälle vi egentligen vill ha.

Förhoppningsvis är detta ett gott exempel på synliggörande av det och dem som normen annars exkluderar, samtidigt som själva normen ifrågasätts - på bästa sändningstid.

Jag gillar iaf titeln. Den pekar på hur välvilja kan vara något isärhållande, liksom tolerans. Det är den som åtnjuter normens privilegier som kan vara välvillig eller tolerant - välviljan eller toleransen kan bli ett sätt i sig att markera avstånd och maktskillnad gentemot normavvikaren.

Kolla in själv på temaveckans hemsida.

/Pär

Heteronormen i rymden

2008-05-19T21:20:00.002+02:00

Igårkväll fastnade jag framför en dokumentär om framtida expeditioner till mars. Fascinerande på många sätt. Ett stort bekymmer för rymdmyndigheterna (eller vad de nu kallas...) var hur gruppen astronauter/kosmonauter skulle klara resan om de bestod av både kvinnor och män. Då skulle de ju kunna ägna sig åt sexuella aktiviteter som hotade att äventyra samarbetet i gruppen och i förlängningen hela expeditionen.

En möjlig "lösning" var enligt experterna att bara skicka män... Vi får hoppas att rymdexperterna även utvecklar ett vattentätt heterotest då - ett test som bara de mest grundmurade heteromännen, med en sexualitet lika fast som berget, klarar sig igenom. Tänk annars på de katastrofala följderna... Om de där männen ute i rymden, i en farkost som kostat ett antal miljarder och som ska följas av jordens befolkning i några år, utvecklar känslor för varandra eller t o m börjar ha sex!

Jag och alla andra hbt-aktivister kanske borde vara tysta egentligen. Tänk vilket tillfälle för synliggörande! Kanske har jag genom att skriva detta minskat chanserna för den första interplanetära, multimiljardpåkostade Prideparaden. Å andra sidan kanske inte rymdmyndigheterna har ögonen på Perspektivbyråns blogg och har de det så är det nästan värt det.

/Pär

Film som fick mig att gråta...

2008-05-13T13:53:00.002+02:00

...mitt bland en massa lärarstudenter.

Jag hade föreläst om normkritiskt jämlikhetsarbete och efteråt skulle vi titta på dokumentärfilm. Filmen var "Du ska nog se att det går över", om My, Joppe och Natalie som berättar om att växa upp under heteronormens tryck som tjej och ung icke-heterosexuell person. Den handlar mycket om frigörelse och är en stark påminnelse om varför jämlikhetsarbete är så himla viktigt, inom alla samhällsområden men inte minst i skolan.

Jag hade sett den förut, men det var så fint när det slog mig att här satt jag med en hel sal av lärarstudenter - under en kurs som alla lärarstudenter vid lärosätet genomgår - och tittade på denna inspirerande film. Förändringspotentialen som var samlad där i rummet var med andra ord enorm. Om budskapet i min föreläsning inte gick fram så måste filmen ha gått rakt in i hjärtat på väldigt många av studenterna. Jag hoppas i alla fall att det var fler än jag som snabbt torkade bort en tår när ljuset i salen tändes efter filmen.

Alltså, till alla som läser detta: Se "Du ska nog se att det går över", av Cecilia Neant-Falk, och sprid ordet!

/Pär

Inkluderande tvättstuga

2008-03-21T17:33:00.003+01:00

Jag trodde inte att det var möjligt, men jag har blivit en gnällgranne! Ibland får sig självbilden en törn, som när jag insåg att min granne går runt och tänker på att jag sa till henne att göra rent tvättmaskinerna bättre.

Det hela började med att en anonym granne började skriva meddelanden till mig, i tvättschemat, om att göra rent efter mig i tvättstugan. Sedan upptäckte jag en ny granne som passade på att tvätta på strötider och inte alltid skrev upp sig i schemat. Hon missade att göra rent tvättmedelsfacken så jag insåg att hon kunde vara anledningen till min tidigare offentliga uthängning och sa till henne att tänka på tvättfacken.

Sedan dess har vi inte setts så mycket, men häromdagen kom hon fram till mig och sa att hon också upptäckt hur torktumlarna skulle rengöras och att det kanske skulle behövas instruktioner så att man förstår vad man förväntas göra i tvättstugan. Det är då jag inser att hon inte nödvändigtvis förknippar mig med med något sympatiskt och trevligt utan med tvättstugegnäll. Och det är väldigt långt ifrån den person jag vill vara.

Egentligen skiter ju jag i hur tvättstugan ser ut så länge den inte är rent ut äcklig, men jag tycker det är viktigt att uppfattas som omtänksam och trevlig. Ställd inför att ha en anonym granne som inte gillade mig så reagerade jag genom att skicka vidare negativ energi från denne.

Nu ska jag tänka på att skicka mer av positiv energi vidare till de grannar som faktiskt möter mig och jag ska fixa med trevliga instruktioner till tvättstugan. Det kan vara lätt att skapa en kall och exkluderande miljö, men ibland är det faktiskt också väldigt enkelt att skapa en varm och inkluderande sådan.

/Pär

Patriarkatet iklädd Speedos

2008-03-01T11:37:00.004+01:00

Mitt i diskrimineringsdebatten tänker jag mig att denna historia kanske (välbehövligt) kan skingra tankarna lite...

Idag var jag på Eriksdalsbadet. Skönt tänkte jag, nu ska jag bara simma och tänka ingenting. Så fel jag hade. Jag började nämligen, mot min vilja, göra en genusanalys av de pågående bassängaktiviteterna. När jag simmade lade jag nämligen märke till att det var många män som crawlade. Männen tog upp väldigt stor plats på grund av det utsvävande simsättet vilket innebar att jag och en rad andra tvingades hålla koll på var de var för att undvika att bli påcrawlade. Det störde mig inte så mycket i början, jag mest noterade vad som hände, men ungefär när jag passerat 500 meter och började bli ganska hungrig fick jag nog. Min, som jag trodde, slumrande kamplusta väcktes plötsligt till liv. Jag bestämde mig för att utmana en av crawlarna, den stora mannen i Speedos. Först såg jag honom inte, för att sekunden efter inse att han var på väg rakt emot mig. Han skvätte, sparkade och frustade och motionssimmarna flyttade sig förskräckt ur hans väg. Men inte jag. Kanske hittade jag styrkan i det mantra jag upprepade för mig själv allt eftersom han kom närmare "Han är inte hajen, Sofia. Han är bara en frustrerad man i Speedos". När han var några meter ifrån mig insåg han, att han höll på att simma in i någon och tittade förvånat upp (genom simbrillor som för länge sen passerat bäst före datum) mot mig, som med bestämde armtag simmade på och vägrade ändra kurs. Även om simbrillorna var tonade, i enlighet med resten av den oheta outfiten, insåg jag snart att blicken var menad att skrämma och få mig att inse att jag hade gått över gränsen. Jag skulle straffas. Resten av simturen bestod därför i att konsekvent och statuerande inte flytta mig för speedomannen som varje gång vi möttes stänkte och frustade lite extra.
2000 m simning var inte en dålig start på mitt träningsår. Men att möta patriarkatet redan vid 500 var ingenting jag hade väntat mig.

/Sofia
(Inlägget tidigare publicerat 4 februari 2007)

Röster mot diskrimineringen

2008-02-29T00:12:00.002+01:00

Ett urval röster som försvarar diskrimineringslagstiftningen och de diskriminerade:
Christer Fahlstedt: Angrip diskrimineringen - inte de kränkta
Henrik Tornberg: Gnälliga snälla typer (Eller: Vad trodde ni skulle hända?)
Lukas Romson: Zaremba ifrågasätts
Sofia Karlsson: Kränkt

/Pär Wiktorsson

Var är studentorganisationerna?

2008-02-28T21:58:00.005+01:00

Kajsa Borgnäs, ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet, kommenterar Åsa Linderborgs artikel som jag tidigare tipsat om (Linderborg kritiserade Maciej Zarembas artikelserie om kränkningar).

Borgnäs tar Zaremba i försvar mot Linderborg. När jag försöker tolka hennes artikel så tycker jag att hon har en viktig poäng i faran att arbetet för jämlikhet och mot förtryckande strukturer reduceras till något individuellt som ska hanteras av ombudsmän och domstolar. Givetvis är det helt avgörande för arbetet att människor organiserar sig och arbetar för förändring på ett strukturellt plan. Det kan till exempel handla om att arbeta för att förändra normer inom högskolan, såsom Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ) gör.

Samtidigt behövs ett juridiskt skydd när enskilda personer drabbas av diskriminering. Alla som anser sig drabbade måste ha rätt att få sin sak sakligt prövad (vilket inte är detsamma som att automatiskt få rätt). Och juridiken kan hjälpa jämlikhetsarbetet framåt genom krav på att olika aktörer aktivt ska arbeta för att förebygga diskriminering och främja en god arbetsmiljö.

Studentrörelsen var pådrivande när likabehandlingslagen för studenter kom till och har också arbetat för att arbetsmiljölagstiftningen tydligare ska omfatta studenter. Nu när studenternas rättigheter ifrågasätts för att några påstås missbruka dem så verkar studentorganisationerna inte rycka ut till rättigheternas och lagstiftningens försvar - SFQ undantaget.

Socialdemokratiska studentförbundets ordförande väljer att inte säga något om behovet av lagstiftningen. SACO Studentråds ordförande Ewa Westerberg tar sig tid att lägga ett ordentligt inlägg i debatten och skriver att lagen är viktig, men fokuserar samtidigt på studenterna som påstås missbruka lagen - och låter Zarembas underliggande påstående om att själva lagstiftningen är orimlig stå oemotsagd (Westerberg gillar för övrigt också Borgnäs artikel). Sveriges förenade studentkårer (SFS) då? På deras hemsida hittar jag inte ens en notis om den pågående debatten - än mindre ett officiellt uttalande.

Nu vet jag att alla ovan nämnda organisationer (som jag haft förmånen att följa på nära håll som fd studentkårsaktiv, hbtq-student och anställd utredare på SFS) har ett genuint engagemang i jämlikhetsfrågor och studenters rättigheter. Jag bara hoppas att deras riskbedömning av den pågående debatten är mer rätt än min. Ett försämrat diskrimineringsskydd för studenter vore förödande.

/Pär Wiktorsson

Vem jagar vem?

2008-02-27T09:37:00.003+01:00

Jag tillåter mig att känna och uttrycka ilska just nu. Ilska över att en journalist kan använda DN som megafon för att okunnigt raljera kring diskriminering och göra ned dem som arbetar mot den.

I en serie artiklar har Maciej Zaremba gått från kritik av hur begreppet "kränkning" används, via en luddig kritik av studenters diskrimineringsskydd till ett direkt angrepp på queerteori och Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ). Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Eller att förstå motivet. Däremot skrämmer de möjliga konsekvenserna.

Är det på Zarembas nivå som diskussionerna om diskriminering nu ska föras? Ska queerteori som analytiskt verktyg för att förstå diskriminering förkastas? Queerforskningen har hjälpt till att visa hur det "normala" och det "onormala" konstrueras i samhället, genom normer som till exempel heteronormen. Det som klassats som onormalt är öppet att angripa genom ifrågasättande, diskriminering och hatbrott. Om vi inte ska sikta in oss på att förändra normerna, hur ska vi då arbeta för jämlikhet? Hur Zaremba vill förklara diskriminering och försöka motverka den framgår aldrig.

Jag får känslan av att Zaremba vill att jag och andra HBTQ-personer som valt att ifrågasätta normen i kampen för våra rättigheter och jämlikhet ska gå tillbaka till att vara glada och snälla små normavvikare i vår kamp. Vi ska stå där med mössan i hand och försöka förklara att vi faktiskt också är "normala" (fastän vi aldrig kommer att få vara det för normen) och vädja till människor i normposition att tolerera oss och erkänna våra rättigheter. Tillåter vi oss att inte vara glada och snälla, utan arga över ojämlikheten och på normen, ja då stämplas vi som "militanta".

Och vågar vi försöka tala med en samlad röst, som genom den demokratiska frivilligorganisationen Sveriges Förenade HBTQ-studenter, ja då ska vi misstänkliggöras för att inte kunna företräda alla "gaystudenter". Ett misstänkliggörande som inte ens behöver bygga på fakta eller kunskap, då Zaremba så uppebart inte ens brytt sig om att kolla upp vad ordet "gay" betyder utan sätter likhetstecken mellan det och "HBTQ-studenter" ("gay" är en liten del av H:et i HBTQ - homosexuella män). Jag frågar mig vem Zaremba då försöker företräda och försvara? Han svamlar något om att transsexuella ifrågasätts genom queerteorin och SFQ, samtidigt som han använder lösryckta citat ur medlemstidningen Wannabe som handlar just om transpersoners situation och bland annat transsexuellas rättigheter (utan att nämna ett ord om det)...
Den dagen Zaremba sakligt förklarar hur han ser på diskriminering och hur den kan motverkas och den dagen han visar hur han själv arbetar för HBTQ-personers rättigheter - den dagen kanske jag kan ta honom på allvar. Innan dess hoppas jag att många med mig väljer att inte lyssna och inte låter en dåligt underbyggd och grovt vinklad artikelserie få negativa konsekvenser för jämlikhetsarbetet.

Läs fö gärna Åsa Linderborgs kritik av Zaremba och artikelserien på Aftonbladets hemsida.

/Pär Wiktorsson

Öppna-högskolan-Jeopardy

2008-02-14T22:43:00.003+01:00

Idag har jag haft äran att vara med och avsluta en konferens för likabehandlingsansvariga inom högskolan, genom att moderera en slutdebatt. Perfektionist och hård självkritiker som jag är så brukar jag sällan vara så nöjd med mitt arbete, men jag lämnade konferensen med en skön känsla. Upplägget med att spela Jeopardy istället för att ha en traditionell paneldebatt fungerade faktiskt bra. Jag tycker nog att jag lyckades med konststycket att både få in slipade akademiker i korta svar och frågor och ge utrymme för diskussion och reflektion. Så hade jag förstås också en bra och öppensinnad panel att arbeta med.

Roligast var att dela ut ett pris till "vinnaren": Ett examensbevis från Perspektivbyrån University - ett universitet ackrediterat av Sven Otto Littorin Institute (Ehum...).

Jag skickar i alla fall en tacksam tanke till en tidigare chef som som ordnade Pär-Jeopardy när jag skulle sluta på jobbet, och därigenom gav mig uppslag till dagens debatt (tack, Anna!).

/Pär Wiktorsson

Ett svek till diskrimineringslag

2008-02-14T22:24:00.003+01:00

Många är de som kan känna sig svikna av förslaget till ny diskrimineringslag som regeringen presenterat. Ett exempel är de två tredjedelarna av arbetstagarna som inte kommer att ha en arbetsgivare som måste upprätta jämställdhetsplaner. Det blir konsekvensen när arbetsgivare med färre än 25 anställda undantas från ansvar att arbeta med jämställdhetsplaner. Ett annat exempel är alla personer med funktionsnedsättningar som kommer att fortsätta möta hinder i form av otillgänglighet - utan att otillgängligheten erkänns som diskriminering. Jag hoppas att människor i maktposition ändå kommer att ta sitt ansvar och aktivt arbeta mot diskriminering (definierad juridiskt eller ej). Men det känns konstigt att vädja till överordnade människor att vara schyssta mot de underordnade, istället för att slå fast och värna om de underordnades rättigheter.

/Pär Wiktorsson

Män som inte kan förnedras

2008-02-14T21:55:00.003+01:00

En tidningsrubrik har fått mig att haja till: "Maria om förnedringen: Pojkvännen filmade när vi hade sex och lade ut det på nätet". Ännu ett oseriöst mediagrepp som utnyttjar och förstärker kvinnors underordning. Vad tidningen säger är inte bara att Maria drabbades av en kränkning (för det gjorde hon naturligtvis) utan även att sex är mer skamligt för kvinnor än män. Det skulle vara intressant med en problematiserande artikel om att pojkvännen kunde göra en film där han har sex med sin flickvän och lägga ut den på nätet, och snarare gynnas på något sätt än att förnedras såsom flickvännen - för samma offentliga sex. Men problematiseringar väljs bort i de flesta media.

/Pär Wiktorsson

Ny diskrimineringslag

2008-01-28T23:28:00.000+01:00

Regeringen har lämnat sitt förslag till ny diskrimineringslagstiftning till Lagrådet idag. Förslaget kommer säkerligen bli ett återkommande inslag här på bloggen, men en snabb sammanfattning säger:

+"Könsöverskridande identitet eller uttryck" och "Ålder" som nya diskrimineringsgrunder
- Inga krav på aktiva åtgärder kring de nya diskrimineringsgrunderna

/Pär Wiktorsson

Befriande härskartekniker

2008-01-28T21:06:00.000+01:00

Jag har påminnts om hur befriande kunskap om härskartekniker kan vara. Det är många som lämnar möten med en dålig känsla i magen - en känsla av att inte räcka till, inte komma till tals eller inte ha något att bidra med. Många tror att det har med dem själva och deras egna tillkortakommanden att göra, medan det i själva verket ofta är härskartekniker som är boven i dramat. På mötet har någon (eller några) använt dem, med hjälp av övriga gruppen, för att framhäva sig själv och trycka ner andra. Härskartekniker är sätt att utöva makt, för att behålla eller skaffa mer makt. Det kan vara ett förödande skämt som gör att förslaget från "fel" person skrattas bort eller bläddrande i papper som drar bort uppmärksamheten från personen.

Med kunskap att kunna se och beskriva vad som händer så kan den som är utsatt gå från skuldbeläggande av sig själv till den rättmätiga ilskan mot orättvisan som personen utsatts för. Och motstrategier kan formuleras.

Det var oerhört givande att nyligen, tillsammans med Linda, få prata om härskartekniker och tipsa en grupp lärare om motstrategier när teknikerna används - och om främjartekniker för att förebygga dem. En tanke är att jag nästa gång ska försöka prata mer om hur jag själv använder härskartekniker (tror att den jag har störst problem med är osynliggörande av andra). Läskigt att göra, men kanske ännu mer givande både för mig och för gruppen.

/Pär Wiktorsson

Hångel för mänskliga rättigheter

2008-01-14T09:53:00.000+01:00

Ikväll är det något så trevligt som en hångelaktion, utanför Clara Kyrka i Stockholm. Där samlar nämligen aktionskommittén "Bevara äktenskapet" sina anhängare för att manifestera varför de mänskliga rättigheterna måste begränsas för alla som inte är heterosexuella. Aktionskommittén säger sig ha följande syfte:

– lyfta fram behovet av allsidighet i analyser och bedömningar innan tusenåriga - och väl fungerande - samlevnadsformer förändras
– sprida kunskap om psykologiska, ekonomiska, samhälleliga, politiska och religiösa konsekvenser av en ändrad äktenskapslagstiftning.

Jag kan hålla med om att det finns många kluriga samhällsfrågor där det krävs allsidighet i analyser och bedömningar, men jag tycker också att det finns diskriminerande ideologier som försöker gömma sig bakom en saklig yta. Att en könsneutral äktenskapslagstiftning och förändringar av "tusenåriga samlevnadsformer" skulle få ödesdigra samhällskonsekvenser är ingen seriös analys eller bedömning. Vårt samhälle har trots allt överlevt (och utvecklats genom...) ett antal olika förändringar av olika institutioner. I det här fallet kommer ju institionen dessutom att finnas kvar för alla heterosar som nu ska samlas i Clara Kyrka, samtidigt som alla som hånglar utanför också får möjlighet att formellt manifestera sin kärlek och tillgång till äktenskapets juridiska trygghet - på samma villkor.

Men, visst, låt homofoberna samlas inför en av de sista striderna kring lagmässig likabehandling av människor oavsett sexuell läggning. Och hoppas sedan att de börjar omfamna kärleksbudskapet och jämlikhetsidealen och inte börjar manifestera sin homofobi tillsammans med de ideologiska fränderna som förföljer icke-heterosar med vapen i hand.

Mer kärlek och hångel till folket!

/Pär Wiktorsson

Undersökningar som skapar förtryck

2008-01-02T19:20:00.000+01:00

Undersökningar kring människors tolerans är ett ganska vanligt fenomen. Idag rapporterar QX.se om en undersökning från Bulgarien och rubriken lyder "Bulgarer negativa till homosexuella". Ett antal personer har fått svara på frågor som om de skulle kunna tänka sig att skicka sina barn till en homosexuell lärare eller om de skulle kunna arbeta nära någon homosexuell. Slutsatserna som dras av svaren är mycket nedslående och visar på väldigt homofoba åsikter. Samtidigt verkar en viktig slutsats kring själva utformningen av undersökningen fattas. Samma slutsats som svenska Ungdomsstyrelsen missat när de i höstas frågade ungdomar om deras tolerans.

Det saknas ett resonemang om vad toleransundersökningarna i sig leder till. De kan förstås visa på problemområden, men det är viktigt att vara medveten om att de i sig också skapar problem. De blir ett verktyg i normens tjänst, eftersom de blir en del i den ständigt pågående processen då människor i normpositioner får lära sig att de har rätt att tycka till om normavvikarnas rättigheter. Samtidigt som normavvikarna får lära sig sin plats i ett utanförskap. Som heterosexuell kan jag oreflekterat kryssa "ja" eller "nej" på frågan "Tycker du illa om homosexuella". Som icke-heterosexuell blir frågan väldigt märklig - ska jag svara eller inte? Omfattas jag av "du:et" i frågan?

De traditionella toleransundersökningarna riktar sig till människor i normposition, utan att vara tydliga med detta. Det är ett gigantiskt metodproblem som leder till snedvrida slutsatser men också ojämlikhet. Heterosexuella får inte lära sig att de faktiskt har en sexuell läggning som påverkar deras plats i samhället utan den är något outtalat, självklart, "naturligt"... Jag behöver inte fundera på om jag kan svara på frågan. Rubriken på QX.se blir inte heller "HETEROSEXUELLA bulgarer negativa till homosexuella". Det finns tydligen två separata kategorier: bulgarer och homosexuella. Eller "normala/naturliga" och "onormala/onaturliga" bulgarer.

Skulle jag genomföra en toleransundersökning någon gång så skulle jag (om den tog sikte på sexuell läggning) först be människor fylla i med vilken sexuell läggning de identifierar sig och sedan skulle frågorna vara riktade så att jag fick tycka till om både människor med samma läggning och människor med en annan läggning. På så sätt skulle jag både kunna vara tydlig med vem som tycker vad om vem och samtidigt kanske hjälpa till att visa normen för dem som skulle fylla i mina enkäter eller dem som skulle läsa mina slutsatser.

/Pär Wiktorsson

Revolt på normens villkor

2007-12-27T20:11:00.000+01:00

Jag missade att berätta att någon faktiskt hade gjort lite av en vardagsrevolt på toaletten på Kristinehamns tågstation. Bredvid "Vit makt - svart slakt" hade någon skrivit något i stil med "Svenskar är tråkiga och Sverige skulle vara mycket mindre roligt utan invandrare", med en svagare penna. Det är upplyftande att se motstånd mot diskrimineringen.

Samtidigt behövs mer av motstånd och argumentationen kan inte gå ut på att de som klassas som invandrare ska få sina mänskliga rättigheter respekterade på grund av att de gör det roligare för dem som klassas som svenskar. Motståndet måste ta sikte på att allas mänskliga rättigheter ska respekteras - punkt. Och den påhittade skiljelinjen svenskar/invandrare måste bort.

/Pär Wiktorsson

Den vita revolten

2007-12-27T09:50:00.000+01:00

"Vit makt - svart slakt" har någon skrivit på toaletten på tågstationen i Kristinehamn. Väggarna dekoreras även av hakkors. Det gör ont i min själ. Ibland är det så svårt att förstå hur en del människor tänker och det känns som om alla analyser blir förenklingar av ett komplext problem. Vad gör att någon, som förmodligen känner till historien, använder det offentliga rummet till att sprida ord och symboler för våld, död och förtryck? Vilket budskap vill personen som gått in på toaletten med sin spritpenna sprida?

Vilken analys jag än kommer fram till så är den inte lika förenklad som "pojkstrecks-analysen" som jag stött på alltför ofta. Att det bara skulle vara normalt för pojkar (ja, flickor finns inte ens i "analysen"...) att testa gränser genom rasismens och nazismens symboler är en upprörande bagatellisering. Att symbolerna är ett maktspråk kan bara den förneka som inte blivit offer för maktutövningen själv eller inte vill se det. Historien har laddat symbolerna med en betydelse som inte går att bortse ifrån - de förmedlar känslor och ett budskap. För dem som inte passar in i samhällets vithetsnorm är de ett tydligt hot och en varningssignal: "Du har väl inte glömt din underordnade plats i samhället". Att använda symbolerna är att hävda sin egen maktposition enligt vithetsnormen och samma mekanismer fungerar i dagens rasistiska samhälle som tidigare samhällen.

Jag undrar vad som skulle hända om majoriteten vita människor började se vithetens privilegier och använde sin överordnade position till att vända upp och ner på normen. Om vithet inte var norm så skulle det i alla fall inte finnas någon poäng med att använda hakkors för att skaffa sig en maktposition. Och kanske skulle vi rent av slippa rasism och få leva i ett mer jämlikt samhälle.

/Pär Wiktorsson

Osynliga rättigheter

2007-12-17T23:58:00.000+01:00

På ett sätt är det hemskt tråkigt att belysa problem. Det är lätt att grotta in sig i sådant som inte fungerar idag. Samtidigt behöver vi veta vad som kan förbättras för att kunna arbeta för en positiv förändring. Så vill jag exempelvis se på rapporten "Osynliga rättigheter" som jag var med och skrev för Sveriges förenade studentkårer (SFS). Där belyser vi ett antal problem som högskolan dras med, som att många studenter känt sig illa behandlade under sin studietid - ofta med koppling till diskrimineringsgrunder - och inte känner till sina rättigheter. SFS lyfter också fram förslag till åtgärder, bland annat omfattande informationsinsatser.

Rapporten har fått och får en hel del uppmärksamhet, både i högskolemedia och dagspress. Kolla till exempel in Expressen, LiU-nytt eller ST Press.

Rapporten kan du ladda ner på SFS hemsida.

/Pär Wiktorsson

Göra mer kön än mindre

2007-12-17T11:00:00.000+01:00

Ett traditionellt sätt att arbeta med jämställdhetsfrågor - i synnerhet bland unga - är könsseparerade grupper. Killarna går in i ett rum och har ofta en kille som ledare, medan tjejerna går in i ett annat och ofta har en tjej som ledare. Det ska skapa utrymme för diskussion som inte finns i den könsblandade gruppen - man kanske inte vågar ta upp vissa ämnen eller så kommer en del (tjejerna) inte till tals. Jag har starka invändningar mot metoden, av flera skäl:

1 Människor könas. Metoden i sig bygger på att människor är olika utifrån kön och den behandlar gruppdeltagarna olika utifrån det kön de förväntas ha. Någon som uppfattas vara tjej ska gå in i tjejrummet, oavsett hur personen ser på sin egen identitet och vem man är.

2 Normer stärks. Inom tjej- och killgruppen har deltagarna väldigt olika förhållande till genusnormerna. En homosexuell man kan inte förhålla sig till maskulinitet på samma sätt som en heterosexuell och diskussionerna tar lätt sin utgångspunkt i den överordnade heterosexualiteten - de heterosexuella i rummet får indirekt lära sig att de är normala och de som inte är heterosexualla att de är onormala. Ett heterosexuellt mansideal kan upprätthållas även om det är det som man vill motverka.

Över huvud taget drabbas människor i rummet som inte passar in på den snäva bilden av hur män förväntas vara - de påminns om att de är "annorlunda". Ofta används metoden exempelvis för att träna killar i social interaktion och empati, då killar förväntas vara sämre än tjejer på detta. Men vad händer med killen som faktiskt är empatisk och fungerar bra socialt? Han kanske har mer gemensamt med många i tjejgruppen.

Föreställningen om att gruppledarnas kön spelar så stor roll ställer också till normproblem. Om det nu är så viktigt att gruppdeltagarna ska kunna känna igen sig i ledarens erfarenheter utifrån sitt eget kön, hur "manlig" eller "kvinnlig" ska ledaren då vara? Hur onormal får personen vara? Är ledaren för "onormal" förvinner ju den tänkta igenkänningsfaktorn. Det finns både en tydlig mall för hur ledaren ska vara och för vilka gruppdeltagare som ska kunna känna igen sig i ledarens personliga erfarenheter.

3 Jämställt blir det först i relationen mellan människor av olika kön. Varför inte arbeta med normkrtiska metoder i storgrupp? Det är i de gemensamma mötena som alla måste få lika utrymme - något som måste ha slagit rot bland vuxna eftersom det sällan talas om vikten av könssepararade grupper där...

Kanske är jag naiv, men jag tror på att alla människor har ett personligt förhållande till genusnormer (både "manliga" och "kvinnliga") och det avgörande för om någon ska kunna leda en diskussion är inte personens kön utan personens pedagogiska kompetens. Med rätt kompetens kan ledaren både använda sina personliga erfarenheter och lyfta diskussionen till att handla om olika erfarenheter och strukturer i stort. Kanske är de pedagogiska kraven högre på normavvikare, men så är det ju också något som många "avvikare" är vana att hantera.

Jag tror också att det går att diskutera föreställningar, normer och strukturer med ungdomar och att allt inte måste handla om deras egna personliga erfarenheter. Det senare är en fördummande inställning som jag undrar om den inte passar bättre på många vuxna.

Med en bra diskussion, och mötesregler som begränsar makten för dem som kan utnyttja sin normposition, så tror jag att grupper med människor av olika kön kan arbeta sig framåt mot jämställdhet i gruppen och större handlingsfrihet för var och en. Ett mål måste vara att människor ska få vara människor - inte i första hand kvinnor eller män.

/Pär Wiktorsson

Rädd eller arg

2007-12-10T23:04:00.000+01:00

Ibland är det svårt att veta vad man känner. Det finns något oerhört skrämmande med ett samhälle som fostrar människor som sätter sig på tåget till Stockholm, med en yxa för att attackera någon som arbetar på RFSL. Eller ett samhälle där någon kan vänta utanför en hbt-klubb för att välja ut ett offer att hugga ner under slagorden "bögjävlar, det är onaturligt, ni ska dö". Båda berättelser är sanna och handlar om vårt samhälle 2007.

Det är svårt att inte bli rädd. Samtidigt tränger ilskan på. Ilska över en rädsla som begränsar så mångas utrymme och rörelsefrihet. Ilska över ett samhälle som regleras av så starka normer kring vad som är normalt och onormalt - eller naturligt och onaturligt - att normerna ger människor en anledning att attackera andra. Vilka tidningar har lärt dessa människor detta? Vilka skolor? Vilket samhälle? Vilka människor?

/Pär Wiktorsson

Utvärdering i egocentrism

2007-12-03T22:08:00.000+01:00

Jag har kompetensutvecklat mig i kursform några dagar. Härligt. Det har varit normkritiska arbetsmetoder och lagstiftning. Många idéer tar jag med mig, men en fråga som jag tänkt särskilt på är den om hur man kan utvärdera ett utbildningstillfälle eller en kurs. Vad säger egentligen utvärderingar och vem utvärderar man för?

Utvärderingar i enkätform har jag sett som ett sätt att få ett kvitto på hur bra jag skött mig som kursledare tidigare. Människor ska skriva att de lärt sig om nya perspektiv och tycka att jag varit kunnig, trevlig och rolig för att jag ska vara nöjd. Jag börjar tänka om. Med lite bättre distans till de skriftliga utvärderingarna så kan jag se att de inte bara säger något om mig, utan även vad som hänt bland deltagarna. Är en deltagare arg eller upprörd (vilket trots allt händer...) så kan det säga att jag kanske inte lyckats navigera "rätt" som ledare i diskussionerna och misslyckats med mitt uppdrag. Men det kan också säga att jag satt igång viktiga processer - processer som kanske börjar med ilska och motstånd, men som slutar någon stans positivt där ingen utvärdering görs.

Sedan är det väldigt egocentriskt också; att som ledare ta ifrån deltagarna chansen att faktiskt utvärdera sitt eget och gruppens gemensamma arbete under en kurs. Ofta blir ju kurser vad man gör gemensamt av dem och alla förtjänar att få sina upplevelser och erfarenheter bekräftade samtidigt som det finns utrymme för reflektion. Skriftliga utvärderingar bör kompletteras med diskussionsövningar. Utvärderingar behöver inte bara vara ett sätt för att förbättra framtida kurser - de kan också vara ett sätt för gruppen som gått en kurs att gemensamt avsluta sitt arbete.

Jag jobbar vidare mot det ultimata sättet att utvärdera!

/Pär Wiktorsson

En nygammal studentröst

2007-11-26T12:00:00.000+01:00

I helgen kunde jag följa hur den svenska studentrörelsen tog ett viktigt steg framåt i utvecklingen. Sveriges Förenade Gaystudenter (SFG) höll årsmöte och medlemsföreningarna i förbundet beslutade att gå samman i en ny samlad riksorganisation med lokalavdelningar. Den nya organisationen ska heta Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ).

Det behövs starka normkritiska röster inom högskolans värld, för att högskolan ska förändras och bidra till ett bättre samhälle. SFQ kommer definitivt att vara en av de rösterna. Skönt att organisationen också nu gör det än tydligare att man inte bara arbetar för gaymäns eller HBT-personers rättigheter och därmed fokuserar på heteronormens avvikare, utan även använder en queer utgångspunkt i det att man motarbetar själva normen som skapar "normala" och "onormala" människor.

I och med årsmötet lämnade jag mitt sista fasta uppdrag inom organisationen där jag varit styrelseledamot, chefredaktör, projektledare, vice förbundsordförande och så slutligen valberedare. Jag kan inte tänka mig ett bättre tillfälle att lämna organisationen än när den just tagit detta viktiga steg!

Jag säger också lycka till till vän/kollega Linda Elstad som fortsätter som förbundsordförande och vän/kollega Sofia B. Karlsson som blir valberedare under 2008.

/Pär Wiktorsson

Pärs tankar i paketerbjudande

2007-11-22T10:44:00.000+01:00

Kloka tankar (ehum...) som jag fått in i bloggformat under hösten finns nu samlade i ett och samma dokument som du kan ladda ner här. Under hösten har jag bland annat bloggat om:

Rätten att diskriminera barn
Etnisk mat och kvinnligt ledarskap
En framtida TransO
Min larmfobi
Heteronormativa mobiloperatörer
Straff från heteronormativa mobiloperatörer
Policy för mansgrisar
Mitt kontorsbygge

Och en del annat...

/Pär Wiktorsson

Alla kan fela

2007-11-21T15:08:00.000+01:00

Jag inser hela tiden att jag går runt med en tanke om att det finns vissa människor som aldrig gör fel. Lika lite som jag själv är en sådan så är förstås alla andra inte det heller. Märkligt att man ska behöva påminnelser om detta lilla enkla faktum.

Jag är i alla fall tacksam för en man, från en av diskrimineringsombudsmännen, som satt i samma publik som jag under ett seminarium. Han berättade att ett problem med att få arbetsgivare att bedriva ett aktivt anti-diskrimineringsarbete ofta är att "det gör ont att inse att man diskriminerar, att den där blanketten man har uppfattas som orättvis och så vidare". När jag räknade de många frågorna/kommentarerna från publiken så stod mannen för ungefär 90 procent och de gjorde att det var svårt att komma framåt i seminariet.

Ibland gör det ont att inse att man inte behandlar människor rättvist här och nu - att man tar plats från andra i rummet där man sitter. Skönt att även anställda hos diskrimineringsombudsmännen kan fela på den punkten.

/Pär Wiktorsson

Ny blogg, nya perspektiv

2007-11-15T23:28:00.000+01:00

Kul att du hittat till Perspektivbyråns blogg! Här kan du läsa våra tankar om samhället och vad som behöver förändras. Inläggen står för oss som enskilda personer.

Mer info om oss finns på www.perspektivbyran.se.

Hoppas vi hörs!

/Linda, Pär och Sofia