Inkluderande tvättstuga

Jag trodde inte att det var möjligt, men jag har blivit en gnällgranne! Ibland får sig självbilden en törn, som när jag insåg att min granne går runt och tänker på att jag sa till henne att göra rent tvättmaskinerna bättre.

Det hela började med att en anonym granne började skriva meddelanden till mig, i tvättschemat, om att göra rent efter mig i tvättstugan. Sedan upptäckte jag en ny granne som passade på att tvätta på strötider och inte alltid skrev upp sig i schemat. Hon missade att göra rent tvättmedelsfacken så jag insåg att hon kunde vara anledningen till min tidigare offentliga uthängning och sa till henne att tänka på tvättfacken.

Sedan dess har vi inte setts så mycket, men häromdagen kom hon fram till mig och sa att hon också upptäckt hur torktumlarna skulle rengöras och att det kanske skulle behövas instruktioner så att man förstår vad man förväntas göra i tvättstugan. Det är då jag inser att hon inte nödvändigtvis förknippar mig med med något sympatiskt och trevligt utan med tvättstugegnäll. Och det är väldigt långt ifrån den person jag vill vara.

Egentligen skiter ju jag i hur tvättstugan ser ut så länge den inte är rent ut äcklig, men jag tycker det är viktigt att uppfattas som omtänksam och trevlig. Ställd inför att ha en anonym granne som inte gillade mig så reagerade jag genom att skicka vidare negativ energi från denne.

Nu ska jag tänka på att skicka mer av positiv energi vidare till de grannar som faktiskt möter mig och jag ska fixa med trevliga instruktioner till tvättstugan. Det kan vara lätt att skapa en kall och exkluderande miljö, men ibland är det faktiskt också väldigt enkelt att skapa en varm och inkluderande sådan.

/Pär

Patriarkatet iklädd Speedos

Mitt i diskrimineringsdebatten tänker jag mig att denna historia kanske (välbehövligt) kan skingra tankarna lite...

Idag var jag på Eriksdalsbadet. Skönt tänkte jag, nu ska jag bara simma och tänka ingenting. Så fel jag hade. Jag började nämligen, mot min vilja, göra en genusanalys av de pågående bassängaktiviteterna. När jag simmade lade jag nämligen märke till att det var många män som crawlade. Männen tog upp väldigt stor plats på grund av det utsvävande simsättet vilket innebar att jag och en rad andra tvingades hålla koll på var de var för att undvika att bli påcrawlade. Det störde mig inte så mycket i början, jag mest noterade vad som hände, men ungefär när jag passerat 500 meter och började bli ganska hungrig fick jag nog. Min, som jag trodde, slumrande kamplusta väcktes plötsligt till liv. Jag bestämde mig för att utmana en av crawlarna, den stora mannen i Speedos. Först såg jag honom inte, för att sekunden efter inse att han var på väg rakt emot mig. Han skvätte, sparkade och frustade och motionssimmarna flyttade sig förskräckt ur hans väg. Men inte jag. Kanske hittade jag styrkan i det mantra jag upprepade för mig själv allt eftersom han kom närmare "Han är inte hajen, Sofia. Han är bara en frustrerad man i Speedos". När han var några meter ifrån mig insåg han, att han höll på att simma in i någon och tittade förvånat upp (genom simbrillor som för länge sen passerat bäst före datum) mot mig, som med bestämde armtag simmade på och vägrade ändra kurs. Även om simbrillorna var tonade, i enlighet med resten av den oheta outfiten, insåg jag snart att blicken var menad att skrämma och få mig att inse att jag hade gått över gränsen. Jag skulle straffas. Resten av simturen bestod därför i att konsekvent och statuerande inte flytta mig för speedomannen som varje gång vi möttes stänkte och frustade lite extra.
2000 m simning var inte en dålig start på mitt träningsår. Men att möta patriarkatet redan vid 500 var ingenting jag hade väntat mig.

/Sofia
(Inlägget tidigare publicerat 4 februari 2007)