Måste skriva om ett fenomen eftersom jag nyligen kom i kontakt med det och höll på att gå i bitar av ilska, även om det verkligen inte var första gången.
Scenen är ett föredrag som håller på att avslutas eftersom den utsatta tiden är slut. Föredragshållaren ber dem i publiken som har kvar frågor eller kommentarer att komma fram och prata efteråt. Men så finns det någon som detta inte duger för - någon som tycker det är väldigt viktigt att få kommentera och ge råd när alla andra hör på. Och så förväntas alla sitta kvar efter sluttiden och lyssna. "Nej, men det här tycker 'vi' ju är så intressant så 'vi' vill fortsätta!"
För mig handlar det här om alldeles för stora egon och alldeles för lite respekt för andra människors tid. Extra provocerande när det som denna gång var en akademiskt etablerad, medelålders man som skulle ge expertråd i jämställdhetsfrågor, råd som varken föredragshållaren eller jag och de andra i publiken behövde.
Jag är i alla fall nöjd med att jag vågade bryta mot 'vi:et' som plötsligt etablerats i rummet, genom att gå från föredraget mitt i monologen med "råd". Det ska jag göra oftare!
/Pär
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar