Att få vara en del av Playing For Change, där sociala entreprenörer får växa och utvecklas är verkligen ett privilegium. Just nu arbetar vi med social redovisning och förändringsteori för att göra entreprenörernas arbete uppföljningsbart. Verksamheterna är så otroligt viktiga, då de exempelvis förbättrar för traumatiserade flyktingbarn och barn med autism, söker nya pedagogiska verktyg genom lajv och metoder att vidga begränsande (köns)normer inom "ungdomskulturer". Det är verksamhet som måste göras rättvisa genom att de sociala resultaten kan visas upp på ett trovärdigt sätt. Ett av de viktigaste uppdragen för Perspektivbyrån!
/Pär
torsdag 13 maj 2010
måndag 22 februari 2010
Sjukt sjuk syn på sex
Jag kan tycka att samhället och vårdinstitutionerna skulle uppmuntra allt sex som människor mår bra av - och att det måste vara upp till var och en att få definiera det istället för att "experter" ska sätta ramarna och leta efter "rätt" och "fel". Nej, det är samhället som jag skulle vilja rätta till, så att fler kunde återta makten över sin egen sexualitet och kropp. Tycker att QX.se skriver bra om problemet.
/Pär
måndag 15 februari 2010
Filmtips
Blev glad av en film under Göteborgs Internationella Filmfestival häromveckan: Ander (Manus och regi: Roberto Caston). Ander är en 40-åring på spanska landsbygden som bor med mamma och syster. Han träffar José, som är immigrant från Peru, och upptäcker nya känslor. Med i historien finns också småbarnsföräldern Reme, som prostituerar sig för att klara tillvaron. Filmen visar sex på ett ganska rått och ärligt sätt, liksom den tydligt lyfter fram normer och konventioner som står i vägen för kärlek. För en gångs skulle måste inte heller någon homosexuell dö och slutet visar vägen mot kärlek och familjekonstellationer bortom förtryckande samhällsnormer. Se filmen om du kan!
/Pär
torsdag 28 januari 2010
"Makt" ett bra tema för Stockholm Pride
Tycker att Stockholm Pride har valt en värdig efterföljare till 2009 års tema "Hetero" nu när det bestämts att "Makt" är temat för 2010. Skönt att de stora samhällsfrågorna fortfarande står i centrum istället för någon enskild sakfråga. Bättre att gå till botten med problemet istället för att skrapa på ytan.
Ska bli spännande att se vilka diskussioner det kan bli kring detta och hoppas att debatten kommer att tas till nya nivåer. Det är ju valår, men hoppas också att det kommer att bli bredare diskussioner som till exempel tar upp hur makt är ständigt närvarande i allas vår vardag: på arbetsplatser där vissa kan känna sig hemma men inte andra, i klassrum där en del tar en massa plats medan andra är tysta, i tidningarna där en del syns men inte andra, i leksaksaffären där leksaker är för vissa men inte för andra och så vidare. Det nya temat öppnar också upp för diskussioner kring hur heteronormer och andra normer i samhället hänger ihop.
Jag hoppas även att vi får se exempel på hur makt kan utmanas, förändras och användas för att skapa jämlikhet och få fler människor att må bra.
/Pär
tisdag 19 januari 2010
Rapport från gymmet, del 2
Ett observerat normbrott: I trappstegsmaskinen (eller vad den nu heter den där maskinen där man måste trampa hysteriskt för att fotplattorna inte ska åka ner i marken och förvandla träningen till en pinsam stepp) stod en man. Annars har jag noterat att det mest är kvinnor som använder maskinen. Ganska sjukt att så mycket av maskinanvändandet på gymmet är så könskodat. Jag bara hoppas att det inte finns fler män som egentligen skulle vilja använda den där maskinen men inte vågar. Eller kvinnor som känner en förväntan eller upplever det som ett "måste" att göra det. Och hur "ska" man egentligen göra med denna och alla andra maskiner om man inte ser sig som, eller passerar som, man eller kvinna? Hur som helst, jag beundrar dem som kan använda trappstegsmaskinen.
I tjänsten,
Pär
onsdag 13 januari 2010
Rapport från gymmet, del 1
En normkritisk queerfeminst i ett av de mest spännande normsammanhangen: Gymmet. Vilka är de sociala spelreglerna här? Vad kan de säga om de sociala spelreglerna i samhället i stort? Och hur passar jag in? Vad gör jag alls här!? Viktiga funderingar som jag tänker att det är viktigt att jag delar med mig av. Man skulle också kunna säga att jag genom bloggandet hittat en annan anledning att förklara att jag är på gymmet förutom min fåfänga... Och jag misstänker att alla inlägg inte kommer vara helt genomtänkta eller ens handla om normer...
Men jag inleder iaf med en fundering om duscharna på gymmet (i herrarnas omklädningsrum då - jag håller mig till de könssegregerande reglerna och går dit de flesta tänker att jag borde gå). Duscharna är fantastiska! Fräscht, mörkt kakel, såna där tallriksstora duschmunstycken i taket och grön duschtvål som gymmet "bjuder på". Jag skulle kunna gå till gymmet bara för att duscha... Hur som helst har jag upptäckt att det finns en särskild dusch där det gäller särskilda regler. I de flesta fallen är det ett bås, en dusch och en duschare som gäller. Men så finns det ett bås där det finns två duschar och den ena sitter lite längre in än den andra. Dit går man inte om det redan står en kille där och duschar! Ska man till duschen längst in så får man ju i princip gnugga sig mot en annan naken killkropp! Nä, då bildar man hellre kö om inget annat bås är ledigt.
Fast även här gäller förstås principen att det alltid finns undantag från en regel. OM man känner den andra killen är det nämligen mer okej att gå in i dubbelbåset. Ibland kan man till och med stå där och skvallra lite några centimeter ifrån varandra. Hur var träningen? Hur går det med tjejen? (jag har aldrig hört någon prata om killen - men måste ändå passa på att göra klart att jag vet att det finns andra som jag på gymmet, men det är en annan historia).
Reglerna kring dubbelduschen väcker förstås en hel del intressanta frågor. Är det heteronorm och bögskräck i luften? "Om jag som heterokille duschar med någon som jag känner och vet också är en heterokille så är det ju 'safe'". Eller handlar det helt enkelt om att det för många inte är särskilt bekvämt att vara nära främlingar naken, i ett sånt här sammanhang? Givetvis kan det också vara ett resultat av normer - normer för när vi ska ha kläder och inte och för hur kroppar "ska" se ut - men möjligtvis blir det mer av en personlig fråga. Tänker jag på mig själv så vill jag ju inte riktigt krypa in där till den andra duschen. Och det tror jag inte bara handlar om att det är jobbigt att bryta mot koderna, utan om att jag inte har ett så avslappnat förhållande till min kropp som jag skulle önska eller att jag helt enkelt inte vill vara nära alla nakna kroppar.
Vi får se om jag blir klokare...
I tjänsten,
Pär
måndag 4 januari 2010
En för alla - Alla för en
Ibland händer det att någon lyfter fram vikten av att arbeta mot förtryck vilken form det än tar sig - och jag blir glad. I en artikel i Aftonbladet syns ett praktiskt exempel på just ett sådant intersektionellt (ja, jag är inte rädd för ordet... sprid det!) arbete. I slutändan är diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, eller på grund av något annat, en och samma sak: diskriminering.
Ännu gladare blir jag när det, som genom denna artikel, kommer motbilder till alla nidbilder av intoleranta muslimer/invandrare. Sådana nidbilder spelar rasismen i händerna och ursäktar "svenskarnas" homofobi och sexism.
Det är viktigt att bekämpa all sorts diskriminering och stå upp för allas rättigheter - inte bara någras eller sina egna.
/Pär
söndag 3 januari 2010
fredag 1 januari 2010
Att inte ge sitt barn alla valmöjligheter är såå 2009
Som nybliven förälder tänkte jag dela med mig av mina reflektioner kring genuspanik och frånvaro av normkritiska perspektiv så somjag upplevt det under graviditeten och första tiden som mamma. Vissa saker kan kännas självklara men de behöver tydligen sägas igen…
Likt Ara Abrahamian i ringen med en orättvis domare har jag under det senaste året brottats med hur låsta folk är vid kön och vad som är lämpligt och inte för en pojke respektive flicka. (Trans är förstås inte att tänka på.) Den vanligaste frågan när vi var gravida var om vi visste vilket kön barnet har. Inte om det var friskt eller hur vi själva mådde. Fixering vid barnets kön och att så många ville gissa vad det var (en fullständigt meningslös sysselsättning om du frågar mig, dels för att det förstås inte går att gissa trots miljarder husmodershumbugsmetoder och dels för att det inte känns viktigt vad det är för kön) blev nästan lite absurt till slut. Ett exempel: jag går in i en skoaffär i Högdalen och plötsligt utbrister affärsbiträdet: ”Det där är en typisk pojkmage”. Jag hade aldrig sett människan förut och än mindre bett om hennes åsikt…
Under graviditeten försökte jag tänka ut hur jag skulle svara på frågan ” Vet ni vad det blir?” utan att vara dryg (en är väl uppfostrad som snäll och trevlig flicka ;-)) men ändå markera att det faktiskt inte spelar någon roll. ”Ett friskt barn förhoppningsvis” blev ett hyfsat gångbart svar men som förstås inte gav den undrande personen det svar den ville ha. Friskt är för övrigt en definitionsfråga men det är en helt annan diskussion…
Diskussionen om färger på kläder och former på saker var svår att undvika, det kan ju annars kännas lite uttjatat med rosa och blått, bil eller docka…
Hela poängen med att kämpa för jämlikhet i samhället är för mig att alla människor ska kunna bli respekterade för den de är och få leva ett liv där de själva får välja hur de ska vara, se ut och definiera sig. Vägen dit är inte att byta färg och form på barnkläder och saker bara för att, som att köpa bara rosa kläder eller saker till en pojke (även om det kan finnas en poäng att sätta på pojkbarnet en rosa dräkt ibland för att så ett frö i någons huvud) utan att öppna för många möjligheter för barnet att välja mellan. Det ska inte från början vara självklart vilka val som ska göras och på vilket sätt. Själva färgerna eller formerna i sig är inte viktiga utan det är vad de står för som spelar roll- vad den rosa dammsugaren sänder ut för signaler till den lilla flickan. När flickbarnet börjar intressera sig för saker runt omkring håller sig urvalet inte sällan inom ramen för det traditionellt flickiga och det är det som inskränker valmöjligheterna och hämmar utvecklingen av personligheten. Och fortfarande står feminint lägre i rang än maskulint vilket påverkar val till allt från fritidsaktiviteter till utbildningsinriktningar.
Att från början få in barnet i det här heteronormativa tänkandet där kön, könsuttryck och sexuell läggning definieras och värderas utifrån traditionella föreställningar om normalitet är för mig lite som att snuva barnet på konfekten. Det finns så många sätt att vara, uttrycka sig och utvecklas på som inte presenteras för barnet. Jag vill istället att barnet ska kunna gå i den riktning de vill och inte stanna upp för att heteronormens fula tryne uppenbarar sig eller andra normer står i vägen. Något sådant är för mig att hämma barnets utveckling och ta ifrån det möjligheten att leva livet till fullo. Och vad kan vara värre än det?
Som blivande förälder med tankar kring genus och normer kändes det viktigt att ha bra böcker att läsa. Men det var inte det lättaste uppdraget att rafsa ihop ett gäng sådana… Böcker om mammor som förväntas vara tjejiga och när de får ”egentid” uppmanas gå hem till tjejkompisarna och dricka cosmopolitan och kolla Sex and the city (inget fel med Samantha och de andra med det men ni fattar grejen) stod uppradade i hyllorna. Böckerna handlade väldigt mycket om hur man skulle göra för att mannen (självklart en man!) fortfarande skulle tända på en efter förlossningen och hur man skulle förhålla sig till sin kropp efter densamma. En tydlig markering att detta är något att lägga vikt vid, något kvinnor bör fundera över. Böckerna handlade generellt väldigt lite om vad som händer efter förlossningen och hur man kan förbereda sig för att ta ansvar för en annan människas liv, något som kan tyckas lite mer relevant…
En av de få bra böcker jag läste under gravidieten heter ”Gravid- något bara kvinnor kan?” av Ulrika Lorentzi red. och handlar om vem som anses vara bra som förälder och vilka i samhället som blir ifrågasatta när de skaffar barn. När vi tänker ”förälder”, vad tänker vi på då? En ensamstående homosexuell man? Antagligen inte. Kanske inte heller en funktionsnedsatt kvinna eller en person som föder ett barn åt någon annan. Sedan läste jag också Johanna Rubin Drangers ”Alltid redo att dö för mitt barn” som är en fantastiskt rolig skildring i serieformat om hur det är att vara gravid och få barn- med ett tydligt genusperspektiv. Extra bra om man är lite trött och inte orkar plöja tjocklitt. ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” av Kristina Henkel och Marie Tomicic är en bok som kan ge perspektiv på ”självklarheter” vid exempelvis lekar med barn och hur vi pratar med barn om vad de har mellan benen. I boken finns förslag på hur vi med enkla knep och ett knippe kreativitet kan förändra vårt beteende och öppna för fler möjligheter- bara vi vågar tänka utanför den välbekanta boxen.
Det var allt för denna gång men jag vill avsluta med en svår men inte alls omöjlig utmaning:
Låt 2010 bli året vi ifrågasätter normerna som styr våra barns liv!
/Sofia
Likt Ara Abrahamian i ringen med en orättvis domare har jag under det senaste året brottats med hur låsta folk är vid kön och vad som är lämpligt och inte för en pojke respektive flicka. (Trans är förstås inte att tänka på.) Den vanligaste frågan när vi var gravida var om vi visste vilket kön barnet har. Inte om det var friskt eller hur vi själva mådde. Fixering vid barnets kön och att så många ville gissa vad det var (en fullständigt meningslös sysselsättning om du frågar mig, dels för att det förstås inte går att gissa trots miljarder husmodershumbugsmetoder och dels för att det inte känns viktigt vad det är för kön) blev nästan lite absurt till slut. Ett exempel: jag går in i en skoaffär i Högdalen och plötsligt utbrister affärsbiträdet: ”Det där är en typisk pojkmage”. Jag hade aldrig sett människan förut och än mindre bett om hennes åsikt…
Under graviditeten försökte jag tänka ut hur jag skulle svara på frågan ” Vet ni vad det blir?” utan att vara dryg (en är väl uppfostrad som snäll och trevlig flicka ;-)) men ändå markera att det faktiskt inte spelar någon roll. ”Ett friskt barn förhoppningsvis” blev ett hyfsat gångbart svar men som förstås inte gav den undrande personen det svar den ville ha. Friskt är för övrigt en definitionsfråga men det är en helt annan diskussion…
Diskussionen om färger på kläder och former på saker var svår att undvika, det kan ju annars kännas lite uttjatat med rosa och blått, bil eller docka…
Hela poängen med att kämpa för jämlikhet i samhället är för mig att alla människor ska kunna bli respekterade för den de är och få leva ett liv där de själva får välja hur de ska vara, se ut och definiera sig. Vägen dit är inte att byta färg och form på barnkläder och saker bara för att, som att köpa bara rosa kläder eller saker till en pojke (även om det kan finnas en poäng att sätta på pojkbarnet en rosa dräkt ibland för att så ett frö i någons huvud) utan att öppna för många möjligheter för barnet att välja mellan. Det ska inte från början vara självklart vilka val som ska göras och på vilket sätt. Själva färgerna eller formerna i sig är inte viktiga utan det är vad de står för som spelar roll- vad den rosa dammsugaren sänder ut för signaler till den lilla flickan. När flickbarnet börjar intressera sig för saker runt omkring håller sig urvalet inte sällan inom ramen för det traditionellt flickiga och det är det som inskränker valmöjligheterna och hämmar utvecklingen av personligheten. Och fortfarande står feminint lägre i rang än maskulint vilket påverkar val till allt från fritidsaktiviteter till utbildningsinriktningar.
Att från början få in barnet i det här heteronormativa tänkandet där kön, könsuttryck och sexuell läggning definieras och värderas utifrån traditionella föreställningar om normalitet är för mig lite som att snuva barnet på konfekten. Det finns så många sätt att vara, uttrycka sig och utvecklas på som inte presenteras för barnet. Jag vill istället att barnet ska kunna gå i den riktning de vill och inte stanna upp för att heteronormens fula tryne uppenbarar sig eller andra normer står i vägen. Något sådant är för mig att hämma barnets utveckling och ta ifrån det möjligheten att leva livet till fullo. Och vad kan vara värre än det?
Som blivande förälder med tankar kring genus och normer kändes det viktigt att ha bra böcker att läsa. Men det var inte det lättaste uppdraget att rafsa ihop ett gäng sådana… Böcker om mammor som förväntas vara tjejiga och när de får ”egentid” uppmanas gå hem till tjejkompisarna och dricka cosmopolitan och kolla Sex and the city (inget fel med Samantha och de andra med det men ni fattar grejen) stod uppradade i hyllorna. Böckerna handlade väldigt mycket om hur man skulle göra för att mannen (självklart en man!) fortfarande skulle tända på en efter förlossningen och hur man skulle förhålla sig till sin kropp efter densamma. En tydlig markering att detta är något att lägga vikt vid, något kvinnor bör fundera över. Böckerna handlade generellt väldigt lite om vad som händer efter förlossningen och hur man kan förbereda sig för att ta ansvar för en annan människas liv, något som kan tyckas lite mer relevant…
En av de få bra böcker jag läste under gravidieten heter ”Gravid- något bara kvinnor kan?” av Ulrika Lorentzi red. och handlar om vem som anses vara bra som förälder och vilka i samhället som blir ifrågasatta när de skaffar barn. När vi tänker ”förälder”, vad tänker vi på då? En ensamstående homosexuell man? Antagligen inte. Kanske inte heller en funktionsnedsatt kvinna eller en person som föder ett barn åt någon annan. Sedan läste jag också Johanna Rubin Drangers ”Alltid redo att dö för mitt barn” som är en fantastiskt rolig skildring i serieformat om hur det är att vara gravid och få barn- med ett tydligt genusperspektiv. Extra bra om man är lite trött och inte orkar plöja tjocklitt. ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” av Kristina Henkel och Marie Tomicic är en bok som kan ge perspektiv på ”självklarheter” vid exempelvis lekar med barn och hur vi pratar med barn om vad de har mellan benen. I boken finns förslag på hur vi med enkla knep och ett knippe kreativitet kan förändra vårt beteende och öppna för fler möjligheter- bara vi vågar tänka utanför den välbekanta boxen.
Det var allt för denna gång men jag vill avsluta med en svår men inte alls omöjlig utmaning:
Låt 2010 bli året vi ifrågasätter normerna som styr våra barns liv!
/Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
