söndag 3 januari 2010
fredag 1 januari 2010
Att inte ge sitt barn alla valmöjligheter är såå 2009
Som nybliven förälder tänkte jag dela med mig av mina reflektioner kring genuspanik och frånvaro av normkritiska perspektiv så somjag upplevt det under graviditeten och första tiden som mamma. Vissa saker kan kännas självklara men de behöver tydligen sägas igen…
Likt Ara Abrahamian i ringen med en orättvis domare har jag under det senaste året brottats med hur låsta folk är vid kön och vad som är lämpligt och inte för en pojke respektive flicka. (Trans är förstås inte att tänka på.) Den vanligaste frågan när vi var gravida var om vi visste vilket kön barnet har. Inte om det var friskt eller hur vi själva mådde. Fixering vid barnets kön och att så många ville gissa vad det var (en fullständigt meningslös sysselsättning om du frågar mig, dels för att det förstås inte går att gissa trots miljarder husmodershumbugsmetoder och dels för att det inte känns viktigt vad det är för kön) blev nästan lite absurt till slut. Ett exempel: jag går in i en skoaffär i Högdalen och plötsligt utbrister affärsbiträdet: ”Det där är en typisk pojkmage”. Jag hade aldrig sett människan förut och än mindre bett om hennes åsikt…
Under graviditeten försökte jag tänka ut hur jag skulle svara på frågan ” Vet ni vad det blir?” utan att vara dryg (en är väl uppfostrad som snäll och trevlig flicka ;-)) men ändå markera att det faktiskt inte spelar någon roll. ”Ett friskt barn förhoppningsvis” blev ett hyfsat gångbart svar men som förstås inte gav den undrande personen det svar den ville ha. Friskt är för övrigt en definitionsfråga men det är en helt annan diskussion…
Diskussionen om färger på kläder och former på saker var svår att undvika, det kan ju annars kännas lite uttjatat med rosa och blått, bil eller docka…
Hela poängen med att kämpa för jämlikhet i samhället är för mig att alla människor ska kunna bli respekterade för den de är och få leva ett liv där de själva får välja hur de ska vara, se ut och definiera sig. Vägen dit är inte att byta färg och form på barnkläder och saker bara för att, som att köpa bara rosa kläder eller saker till en pojke (även om det kan finnas en poäng att sätta på pojkbarnet en rosa dräkt ibland för att så ett frö i någons huvud) utan att öppna för många möjligheter för barnet att välja mellan. Det ska inte från början vara självklart vilka val som ska göras och på vilket sätt. Själva färgerna eller formerna i sig är inte viktiga utan det är vad de står för som spelar roll- vad den rosa dammsugaren sänder ut för signaler till den lilla flickan. När flickbarnet börjar intressera sig för saker runt omkring håller sig urvalet inte sällan inom ramen för det traditionellt flickiga och det är det som inskränker valmöjligheterna och hämmar utvecklingen av personligheten. Och fortfarande står feminint lägre i rang än maskulint vilket påverkar val till allt från fritidsaktiviteter till utbildningsinriktningar.
Att från början få in barnet i det här heteronormativa tänkandet där kön, könsuttryck och sexuell läggning definieras och värderas utifrån traditionella föreställningar om normalitet är för mig lite som att snuva barnet på konfekten. Det finns så många sätt att vara, uttrycka sig och utvecklas på som inte presenteras för barnet. Jag vill istället att barnet ska kunna gå i den riktning de vill och inte stanna upp för att heteronormens fula tryne uppenbarar sig eller andra normer står i vägen. Något sådant är för mig att hämma barnets utveckling och ta ifrån det möjligheten att leva livet till fullo. Och vad kan vara värre än det?
Som blivande förälder med tankar kring genus och normer kändes det viktigt att ha bra böcker att läsa. Men det var inte det lättaste uppdraget att rafsa ihop ett gäng sådana… Böcker om mammor som förväntas vara tjejiga och när de får ”egentid” uppmanas gå hem till tjejkompisarna och dricka cosmopolitan och kolla Sex and the city (inget fel med Samantha och de andra med det men ni fattar grejen) stod uppradade i hyllorna. Böckerna handlade väldigt mycket om hur man skulle göra för att mannen (självklart en man!) fortfarande skulle tända på en efter förlossningen och hur man skulle förhålla sig till sin kropp efter densamma. En tydlig markering att detta är något att lägga vikt vid, något kvinnor bör fundera över. Böckerna handlade generellt väldigt lite om vad som händer efter förlossningen och hur man kan förbereda sig för att ta ansvar för en annan människas liv, något som kan tyckas lite mer relevant…
En av de få bra böcker jag läste under gravidieten heter ”Gravid- något bara kvinnor kan?” av Ulrika Lorentzi red. och handlar om vem som anses vara bra som förälder och vilka i samhället som blir ifrågasatta när de skaffar barn. När vi tänker ”förälder”, vad tänker vi på då? En ensamstående homosexuell man? Antagligen inte. Kanske inte heller en funktionsnedsatt kvinna eller en person som föder ett barn åt någon annan. Sedan läste jag också Johanna Rubin Drangers ”Alltid redo att dö för mitt barn” som är en fantastiskt rolig skildring i serieformat om hur det är att vara gravid och få barn- med ett tydligt genusperspektiv. Extra bra om man är lite trött och inte orkar plöja tjocklitt. ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” av Kristina Henkel och Marie Tomicic är en bok som kan ge perspektiv på ”självklarheter” vid exempelvis lekar med barn och hur vi pratar med barn om vad de har mellan benen. I boken finns förslag på hur vi med enkla knep och ett knippe kreativitet kan förändra vårt beteende och öppna för fler möjligheter- bara vi vågar tänka utanför den välbekanta boxen.
Det var allt för denna gång men jag vill avsluta med en svår men inte alls omöjlig utmaning:
Låt 2010 bli året vi ifrågasätter normerna som styr våra barns liv!
/Sofia
Likt Ara Abrahamian i ringen med en orättvis domare har jag under det senaste året brottats med hur låsta folk är vid kön och vad som är lämpligt och inte för en pojke respektive flicka. (Trans är förstås inte att tänka på.) Den vanligaste frågan när vi var gravida var om vi visste vilket kön barnet har. Inte om det var friskt eller hur vi själva mådde. Fixering vid barnets kön och att så många ville gissa vad det var (en fullständigt meningslös sysselsättning om du frågar mig, dels för att det förstås inte går att gissa trots miljarder husmodershumbugsmetoder och dels för att det inte känns viktigt vad det är för kön) blev nästan lite absurt till slut. Ett exempel: jag går in i en skoaffär i Högdalen och plötsligt utbrister affärsbiträdet: ”Det där är en typisk pojkmage”. Jag hade aldrig sett människan förut och än mindre bett om hennes åsikt…
Under graviditeten försökte jag tänka ut hur jag skulle svara på frågan ” Vet ni vad det blir?” utan att vara dryg (en är väl uppfostrad som snäll och trevlig flicka ;-)) men ändå markera att det faktiskt inte spelar någon roll. ”Ett friskt barn förhoppningsvis” blev ett hyfsat gångbart svar men som förstås inte gav den undrande personen det svar den ville ha. Friskt är för övrigt en definitionsfråga men det är en helt annan diskussion…
Diskussionen om färger på kläder och former på saker var svår att undvika, det kan ju annars kännas lite uttjatat med rosa och blått, bil eller docka…
Hela poängen med att kämpa för jämlikhet i samhället är för mig att alla människor ska kunna bli respekterade för den de är och få leva ett liv där de själva får välja hur de ska vara, se ut och definiera sig. Vägen dit är inte att byta färg och form på barnkläder och saker bara för att, som att köpa bara rosa kläder eller saker till en pojke (även om det kan finnas en poäng att sätta på pojkbarnet en rosa dräkt ibland för att så ett frö i någons huvud) utan att öppna för många möjligheter för barnet att välja mellan. Det ska inte från början vara självklart vilka val som ska göras och på vilket sätt. Själva färgerna eller formerna i sig är inte viktiga utan det är vad de står för som spelar roll- vad den rosa dammsugaren sänder ut för signaler till den lilla flickan. När flickbarnet börjar intressera sig för saker runt omkring håller sig urvalet inte sällan inom ramen för det traditionellt flickiga och det är det som inskränker valmöjligheterna och hämmar utvecklingen av personligheten. Och fortfarande står feminint lägre i rang än maskulint vilket påverkar val till allt från fritidsaktiviteter till utbildningsinriktningar.
Att från början få in barnet i det här heteronormativa tänkandet där kön, könsuttryck och sexuell läggning definieras och värderas utifrån traditionella föreställningar om normalitet är för mig lite som att snuva barnet på konfekten. Det finns så många sätt att vara, uttrycka sig och utvecklas på som inte presenteras för barnet. Jag vill istället att barnet ska kunna gå i den riktning de vill och inte stanna upp för att heteronormens fula tryne uppenbarar sig eller andra normer står i vägen. Något sådant är för mig att hämma barnets utveckling och ta ifrån det möjligheten att leva livet till fullo. Och vad kan vara värre än det?
Som blivande förälder med tankar kring genus och normer kändes det viktigt att ha bra böcker att läsa. Men det var inte det lättaste uppdraget att rafsa ihop ett gäng sådana… Böcker om mammor som förväntas vara tjejiga och när de får ”egentid” uppmanas gå hem till tjejkompisarna och dricka cosmopolitan och kolla Sex and the city (inget fel med Samantha och de andra med det men ni fattar grejen) stod uppradade i hyllorna. Böckerna handlade väldigt mycket om hur man skulle göra för att mannen (självklart en man!) fortfarande skulle tända på en efter förlossningen och hur man skulle förhålla sig till sin kropp efter densamma. En tydlig markering att detta är något att lägga vikt vid, något kvinnor bör fundera över. Böckerna handlade generellt väldigt lite om vad som händer efter förlossningen och hur man kan förbereda sig för att ta ansvar för en annan människas liv, något som kan tyckas lite mer relevant…
En av de få bra böcker jag läste under gravidieten heter ”Gravid- något bara kvinnor kan?” av Ulrika Lorentzi red. och handlar om vem som anses vara bra som förälder och vilka i samhället som blir ifrågasatta när de skaffar barn. När vi tänker ”förälder”, vad tänker vi på då? En ensamstående homosexuell man? Antagligen inte. Kanske inte heller en funktionsnedsatt kvinna eller en person som föder ett barn åt någon annan. Sedan läste jag också Johanna Rubin Drangers ”Alltid redo att dö för mitt barn” som är en fantastiskt rolig skildring i serieformat om hur det är att vara gravid och få barn- med ett tydligt genusperspektiv. Extra bra om man är lite trött och inte orkar plöja tjocklitt. ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” av Kristina Henkel och Marie Tomicic är en bok som kan ge perspektiv på ”självklarheter” vid exempelvis lekar med barn och hur vi pratar med barn om vad de har mellan benen. I boken finns förslag på hur vi med enkla knep och ett knippe kreativitet kan förändra vårt beteende och öppna för fler möjligheter- bara vi vågar tänka utanför den välbekanta boxen.
Det var allt för denna gång men jag vill avsluta med en svår men inte alls omöjlig utmaning:
Låt 2010 bli året vi ifrågasätter normerna som styr våra barns liv!
/Sofia
söndag 20 september 2009
Nytänkande elever undanbedes
Klassen hade svenska och fick i uppgift att skriva en berättelse om en resa som de varit på. En elev skriver om sin väg till skolan. Berättelsen är genomarbetad och välskriven, men får bara ett "godkänt" eftersom läraren menar att eleven inte höll sig till uppgiften. Vägen till skolan kan ju inte räknas som en resa... Snacka om kreativitetsdödare.
Ibland är det långt till idealen om elever som uppmuntras att tänka självständigt, kritiskt och ta egna initiativ. Det gäller bara om man håller sig inom vissa fyrkantiga ramar som tråkigt nog sällan lyfts fram och diskuteras i sig. En sådan diskussion skulle ju innebära att lärarens makt och tolkningsföreträde utmanades, samtidigt som den skulle kunna leda till både bättre pedagogiska ramar och bättre arbetsmiljö.
Ett alternativt sätt att se på berättelsen ovan hade varit att se det nytänkande och unika. Och att samtidigt ta hänsyns till att eleverna har olika förutsättningar att göra olika resor. Och det känns härligt att avsluta detta inlägg med två meningar som börjar med det för fyrkantstänkandets upproriska "Och".
/Pär
Ibland är det långt till idealen om elever som uppmuntras att tänka självständigt, kritiskt och ta egna initiativ. Det gäller bara om man håller sig inom vissa fyrkantiga ramar som tråkigt nog sällan lyfts fram och diskuteras i sig. En sådan diskussion skulle ju innebära att lärarens makt och tolkningsföreträde utmanades, samtidigt som den skulle kunna leda till både bättre pedagogiska ramar och bättre arbetsmiljö.
Ett alternativt sätt att se på berättelsen ovan hade varit att se det nytänkande och unika. Och att samtidigt ta hänsyns till att eleverna har olika förutsättningar att göra olika resor. Och det känns härligt att avsluta detta inlägg med två meningar som börjar med det för fyrkantstänkandets upproriska "Och".
/Pär
lördag 19 september 2009
Ensidigt om heder
Jag funderar på om det finns olika sorters förtryck. Tycker ofta det framställs så i samhällsdebatten. Visst förtryck skulle till exempel vara kulturellt betingat medan annat är... något annat.
Jag tror att ett mer användbart sätt att se på förtryck är att det ofta handlar om samma sak som tar sig olika uttryck i olika sammanhang. Ska man till exempel tala om förtryck som relaterat till hederskulturer så är det viktigt att inte bara tala om vissa invandrargrupper utan även dra paralleller till det det där vardagliga "svenska" - det som Göran Hägglund skulle kalla "vanligt folk". Hur utbrett är det inte att tänka på heder och status bland detta vanliga folk?
Jag kommer att tänka på flera historier där jag hört hbt-personer som varnats för att komma ut inför familj, släktingar och annan omgivning. "Vad ska folk tänka om oss?". "Det här kommer att göra mamma jätteledsen". "Det här rör inte bara dig utan hela familjen".
Jag kommer också att tänka på den yttersta svenska symbolen: kungafamiljen. Snacka om några som måste anpassa sig till vad omgivningen tycker och till och med ska fråga föräldrar (och regering!) om lov för att få gifta sig.
Det finns i alla fall uppenbara paralleller att dra till det som brukar talas om som hedersrelaterat förtryck. Och det är viktigt att fundera på vad som händer när inga sådana paralleller görs. Förtrycket placeras där borta, hos någon annan: den förtryckande, ojämställda invandraren.
Nä, förtryck ska bekämpas överallt och den kampen måste föras på ett sätt som inte sker på bekostnad av vissa som riskerar att drabbas av ännu mer förtryck.
/Pär
Jag tror att ett mer användbart sätt att se på förtryck är att det ofta handlar om samma sak som tar sig olika uttryck i olika sammanhang. Ska man till exempel tala om förtryck som relaterat till hederskulturer så är det viktigt att inte bara tala om vissa invandrargrupper utan även dra paralleller till det det där vardagliga "svenska" - det som Göran Hägglund skulle kalla "vanligt folk". Hur utbrett är det inte att tänka på heder och status bland detta vanliga folk?
Jag kommer att tänka på flera historier där jag hört hbt-personer som varnats för att komma ut inför familj, släktingar och annan omgivning. "Vad ska folk tänka om oss?". "Det här kommer att göra mamma jätteledsen". "Det här rör inte bara dig utan hela familjen".
Jag kommer också att tänka på den yttersta svenska symbolen: kungafamiljen. Snacka om några som måste anpassa sig till vad omgivningen tycker och till och med ska fråga föräldrar (och regering!) om lov för att få gifta sig.
Det finns i alla fall uppenbara paralleller att dra till det som brukar talas om som hedersrelaterat förtryck. Och det är viktigt att fundera på vad som händer när inga sådana paralleller görs. Förtrycket placeras där borta, hos någon annan: den förtryckande, ojämställda invandraren.
Nä, förtryck ska bekämpas överallt och den kampen måste föras på ett sätt som inte sker på bekostnad av vissa som riskerar att drabbas av ännu mer förtryck.
/Pär
fredag 31 juli 2009
Många lånade fördelar på Pride
Perspektivbyrån har hållit två workshops under Pride kring fördelar och normer. De levande böckerna lånades ut flitigt och det blev många bra diskussioner. Här går det att läsa mer om Låna en fördel i media och även titta på hur det såg ut:
Nu hoppas vi att vi ska kunna komma ut på fler ställen och prata om fördelar och normer. Vi tror att Låna en fördel är en form som kan passa många- att förutsättningslöst sitta ned och diskutera de egna fördelarna man har. Men syftet är också att lyfta diskussionen till en samhällsnivå, att belysa vad normer gör med människor som passar in i dem och de som inte gör det och vad det får för betydelse för maktfördelningen i samhället.
/Sofia
tisdag 28 juli 2009
Dags att fira Pride!
Under Stockholm Pride 27-2/8 hittar du oss här:
Levande bibliotek - Låna en fördel. Du kan låna en livs levande bok (person) och diskutera samhällsnormer och vilka fördelar man får om man kan leva upp till dem.
Pride House (Kulturhuset/Stadstetern vid Sergels torg) ons 29/7 16-17.45 och fre 31/7 13.30-15.30, på World News Café.
Pär är samtalsunderlättare under ett seminarium med Stolta Föräldrar i Pride House (Kulturhuset/Stadsteatern) tis 28/7 16.45-17.45, i Bryggan.
Sofia deltar i panelsamtal om heteronormer och sport i Pride garden (Kungsträdgården) tor 30/7 14.30-15, på Lilla scen.
Levande bibliotek - Låna en fördel. Du kan låna en livs levande bok (person) och diskutera samhällsnormer och vilka fördelar man får om man kan leva upp till dem.
Pride House (Kulturhuset/Stadstetern vid Sergels torg) ons 29/7 16-17.45 och fre 31/7 13.30-15.30, på World News Café.
Pär är samtalsunderlättare under ett seminarium med Stolta Föräldrar i Pride House (Kulturhuset/Stadsteatern) tis 28/7 16.45-17.45, i Bryggan.
Sofia deltar i panelsamtal om heteronormer och sport i Pride garden (Kungsträdgården) tor 30/7 14.30-15, på Lilla scen.
söndag 21 juni 2009
Killar som är Killar
På nätcommunityt Qruiser, för hbtq-personer och vänner, hittade jag en klubb kallad "Killar som är Killar" och som beskrevs så här:
"Här är klubben för oss som är killar och inte fjolliga på något sätt eller minimalt feminina...
...klubben för oss som gillar killar som helt enkelt är killar."
Klubben hade 1469 medlemmar.
Klubben "Vi som gillar fjollor" hade 5 medlemmar.
Ack ja, men jag skulle säkert se att massor av de 1469 Killarna också var med i klubbar mot transfobi, heteronormativitet och hatbrott om jag tittade...
/Pär - minimalt elak
"Här är klubben för oss som är killar och inte fjolliga på något sätt eller minimalt feminina...
...klubben för oss som gillar killar som helt enkelt är killar."
Klubben hade 1469 medlemmar.
Klubben "Vi som gillar fjollor" hade 5 medlemmar.
Ack ja, men jag skulle säkert se att massor av de 1469 Killarna också var med i klubbar mot transfobi, heteronormativitet och hatbrott om jag tittade...
/Pär - minimalt elak
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
