Jag missade att berätta att någon faktiskt hade gjort lite av en vardagsrevolt på toaletten på Kristinehamns tågstation. Bredvid "Vit makt - svart slakt" hade någon skrivit något i stil med "Svenskar är tråkiga och Sverige skulle vara mycket mindre roligt utan invandrare", med en svagare penna. Det är upplyftande att se motstånd mot diskrimineringen.
Samtidigt behövs mer av motstånd och argumentationen kan inte gå ut på att de som klassas som invandrare ska få sina mänskliga rättigheter respekterade på grund av att de gör det roligare för dem som klassas som svenskar. Motståndet måste ta sikte på att allas mänskliga rättigheter ska respekteras - punkt. Och den påhittade skiljelinjen svenskar/invandrare måste bort.
/Pär Wiktorsson
torsdag 27 december 2007
Den vita revolten
"Vit makt - svart slakt" har någon skrivit på toaletten på tågstationen i Kristinehamn. Väggarna dekoreras även av hakkors. Det gör ont i min själ. Ibland är det så svårt att förstå hur en del människor tänker och det känns som om alla analyser blir förenklingar av ett komplext problem. Vad gör att någon, som förmodligen känner till historien, använder det offentliga rummet till att sprida ord och symboler för våld, död och förtryck? Vilket budskap vill personen som gått in på toaletten med sin spritpenna sprida?
Vilken analys jag än kommer fram till så är den inte lika förenklad som "pojkstrecks-analysen" som jag stött på alltför ofta. Att det bara skulle vara normalt för pojkar (ja, flickor finns inte ens i "analysen"...) att testa gränser genom rasismens och nazismens symboler är en upprörande bagatellisering. Att symbolerna är ett maktspråk kan bara den förneka som inte blivit offer för maktutövningen själv eller inte vill se det. Historien har laddat symbolerna med en betydelse som inte går att bortse ifrån - de förmedlar känslor och ett budskap. För dem som inte passar in i samhällets vithetsnorm är de ett tydligt hot och en varningssignal: "Du har väl inte glömt din underordnade plats i samhället". Att använda symbolerna är att hävda sin egen maktposition enligt vithetsnormen och samma mekanismer fungerar i dagens rasistiska samhälle som tidigare samhällen.
Jag undrar vad som skulle hända om majoriteten vita människor började se vithetens privilegier och använde sin överordnade position till att vända upp och ner på normen. Om vithet inte var norm så skulle det i alla fall inte finnas någon poäng med att använda hakkors för att skaffa sig en maktposition. Och kanske skulle vi rent av slippa rasism och få leva i ett mer jämlikt samhälle.
/Pär Wiktorsson
Vilken analys jag än kommer fram till så är den inte lika förenklad som "pojkstrecks-analysen" som jag stött på alltför ofta. Att det bara skulle vara normalt för pojkar (ja, flickor finns inte ens i "analysen"...) att testa gränser genom rasismens och nazismens symboler är en upprörande bagatellisering. Att symbolerna är ett maktspråk kan bara den förneka som inte blivit offer för maktutövningen själv eller inte vill se det. Historien har laddat symbolerna med en betydelse som inte går att bortse ifrån - de förmedlar känslor och ett budskap. För dem som inte passar in i samhällets vithetsnorm är de ett tydligt hot och en varningssignal: "Du har väl inte glömt din underordnade plats i samhället". Att använda symbolerna är att hävda sin egen maktposition enligt vithetsnormen och samma mekanismer fungerar i dagens rasistiska samhälle som tidigare samhällen.
Jag undrar vad som skulle hända om majoriteten vita människor började se vithetens privilegier och använde sin överordnade position till att vända upp och ner på normen. Om vithet inte var norm så skulle det i alla fall inte finnas någon poäng med att använda hakkors för att skaffa sig en maktposition. Och kanske skulle vi rent av slippa rasism och få leva i ett mer jämlikt samhälle.
/Pär Wiktorsson
måndag 17 december 2007
Osynliga rättigheter
På ett sätt är det hemskt tråkigt att belysa problem. Det är lätt att grotta in sig i sådant som inte fungerar idag. Samtidigt behöver vi veta vad som kan förbättras för att kunna arbeta för en positiv förändring. Så vill jag exempelvis se på rapporten "Osynliga rättigheter" som jag var med och skrev för Sveriges förenade studentkårer (SFS). Där belyser vi ett antal problem som högskolan dras med, som att många studenter känt sig illa behandlade under sin studietid - ofta med koppling till diskrimineringsgrunder - och inte känner till sina rättigheter. SFS lyfter också fram förslag till åtgärder, bland annat omfattande informationsinsatser.
Rapporten har fått och får en hel del uppmärksamhet, både i högskolemedia och dagspress. Kolla till exempel in Expressen, LiU-nytt eller ST Press.
Rapporten kan du ladda ner på SFS hemsida.
/Pär Wiktorsson
Rapporten har fått och får en hel del uppmärksamhet, både i högskolemedia och dagspress. Kolla till exempel in Expressen, LiU-nytt eller ST Press.
Rapporten kan du ladda ner på SFS hemsida.
/Pär Wiktorsson
Göra mer kön än mindre
Ett traditionellt sätt att arbeta med jämställdhetsfrågor - i synnerhet bland unga - är könsseparerade grupper. Killarna går in i ett rum och har ofta en kille som ledare, medan tjejerna går in i ett annat och ofta har en tjej som ledare. Det ska skapa utrymme för diskussion som inte finns i den könsblandade gruppen - man kanske inte vågar ta upp vissa ämnen eller så kommer en del (tjejerna) inte till tals. Jag har starka invändningar mot metoden, av flera skäl:
1 Människor könas. Metoden i sig bygger på att människor är olika utifrån kön och den behandlar gruppdeltagarna olika utifrån det kön de förväntas ha. Någon som uppfattas vara tjej ska gå in i tjejrummet, oavsett hur personen ser på sin egen identitet och vem man är.
2 Normer stärks. Inom tjej- och killgruppen har deltagarna väldigt olika förhållande till genusnormerna. En homosexuell man kan inte förhålla sig till maskulinitet på samma sätt som en heterosexuell och diskussionerna tar lätt sin utgångspunkt i den överordnade heterosexualiteten - de heterosexuella i rummet får indirekt lära sig att de är normala och de som inte är heterosexualla att de är onormala. Ett heterosexuellt mansideal kan upprätthållas även om det är det som man vill motverka.
Över huvud taget drabbas människor i rummet som inte passar in på den snäva bilden av hur män förväntas vara - de påminns om att de är "annorlunda". Ofta används metoden exempelvis för att träna killar i social interaktion och empati, då killar förväntas vara sämre än tjejer på detta. Men vad händer med killen som faktiskt är empatisk och fungerar bra socialt? Han kanske har mer gemensamt med många i tjejgruppen.
Föreställningen om att gruppledarnas kön spelar så stor roll ställer också till normproblem. Om det nu är så viktigt att gruppdeltagarna ska kunna känna igen sig i ledarens erfarenheter utifrån sitt eget kön, hur "manlig" eller "kvinnlig" ska ledaren då vara? Hur onormal får personen vara? Är ledaren för "onormal" förvinner ju den tänkta igenkänningsfaktorn. Det finns både en tydlig mall för hur ledaren ska vara och för vilka gruppdeltagare som ska kunna känna igen sig i ledarens personliga erfarenheter.
3 Jämställt blir det först i relationen mellan människor av olika kön. Varför inte arbeta med normkrtiska metoder i storgrupp? Det är i de gemensamma mötena som alla måste få lika utrymme - något som måste ha slagit rot bland vuxna eftersom det sällan talas om vikten av könssepararade grupper där...
Kanske är jag naiv, men jag tror på att alla människor har ett personligt förhållande till genusnormer (både "manliga" och "kvinnliga") och det avgörande för om någon ska kunna leda en diskussion är inte personens kön utan personens pedagogiska kompetens. Med rätt kompetens kan ledaren både använda sina personliga erfarenheter och lyfta diskussionen till att handla om olika erfarenheter och strukturer i stort. Kanske är de pedagogiska kraven högre på normavvikare, men så är det ju också något som många "avvikare" är vana att hantera.
Jag tror också att det går att diskutera föreställningar, normer och strukturer med ungdomar och att allt inte måste handla om deras egna personliga erfarenheter. Det senare är en fördummande inställning som jag undrar om den inte passar bättre på många vuxna.
Med en bra diskussion, och mötesregler som begränsar makten för dem som kan utnyttja sin normposition, så tror jag att grupper med människor av olika kön kan arbeta sig framåt mot jämställdhet i gruppen och större handlingsfrihet för var och en. Ett mål måste vara att människor ska få vara människor - inte i första hand kvinnor eller män.
/Pär Wiktorsson
1 Människor könas. Metoden i sig bygger på att människor är olika utifrån kön och den behandlar gruppdeltagarna olika utifrån det kön de förväntas ha. Någon som uppfattas vara tjej ska gå in i tjejrummet, oavsett hur personen ser på sin egen identitet och vem man är.
2 Normer stärks. Inom tjej- och killgruppen har deltagarna väldigt olika förhållande till genusnormerna. En homosexuell man kan inte förhålla sig till maskulinitet på samma sätt som en heterosexuell och diskussionerna tar lätt sin utgångspunkt i den överordnade heterosexualiteten - de heterosexuella i rummet får indirekt lära sig att de är normala och de som inte är heterosexualla att de är onormala. Ett heterosexuellt mansideal kan upprätthållas även om det är det som man vill motverka.
Över huvud taget drabbas människor i rummet som inte passar in på den snäva bilden av hur män förväntas vara - de påminns om att de är "annorlunda". Ofta används metoden exempelvis för att träna killar i social interaktion och empati, då killar förväntas vara sämre än tjejer på detta. Men vad händer med killen som faktiskt är empatisk och fungerar bra socialt? Han kanske har mer gemensamt med många i tjejgruppen.
Föreställningen om att gruppledarnas kön spelar så stor roll ställer också till normproblem. Om det nu är så viktigt att gruppdeltagarna ska kunna känna igen sig i ledarens erfarenheter utifrån sitt eget kön, hur "manlig" eller "kvinnlig" ska ledaren då vara? Hur onormal får personen vara? Är ledaren för "onormal" förvinner ju den tänkta igenkänningsfaktorn. Det finns både en tydlig mall för hur ledaren ska vara och för vilka gruppdeltagare som ska kunna känna igen sig i ledarens personliga erfarenheter.
3 Jämställt blir det först i relationen mellan människor av olika kön. Varför inte arbeta med normkrtiska metoder i storgrupp? Det är i de gemensamma mötena som alla måste få lika utrymme - något som måste ha slagit rot bland vuxna eftersom det sällan talas om vikten av könssepararade grupper där...
Kanske är jag naiv, men jag tror på att alla människor har ett personligt förhållande till genusnormer (både "manliga" och "kvinnliga") och det avgörande för om någon ska kunna leda en diskussion är inte personens kön utan personens pedagogiska kompetens. Med rätt kompetens kan ledaren både använda sina personliga erfarenheter och lyfta diskussionen till att handla om olika erfarenheter och strukturer i stort. Kanske är de pedagogiska kraven högre på normavvikare, men så är det ju också något som många "avvikare" är vana att hantera.
Jag tror också att det går att diskutera föreställningar, normer och strukturer med ungdomar och att allt inte måste handla om deras egna personliga erfarenheter. Det senare är en fördummande inställning som jag undrar om den inte passar bättre på många vuxna.
Med en bra diskussion, och mötesregler som begränsar makten för dem som kan utnyttja sin normposition, så tror jag att grupper med människor av olika kön kan arbeta sig framåt mot jämställdhet i gruppen och större handlingsfrihet för var och en. Ett mål måste vara att människor ska få vara människor - inte i första hand kvinnor eller män.
/Pär Wiktorsson
måndag 10 december 2007
Rädd eller arg
Ibland är det svårt att veta vad man känner. Det finns något oerhört skrämmande med ett samhälle som fostrar människor som sätter sig på tåget till Stockholm, med en yxa för att attackera någon som arbetar på RFSL. Eller ett samhälle där någon kan vänta utanför en hbt-klubb för att välja ut ett offer att hugga ner under slagorden "bögjävlar, det är onaturligt, ni ska dö". Båda berättelser är sanna och handlar om vårt samhälle 2007.
Det är svårt att inte bli rädd. Samtidigt tränger ilskan på. Ilska över en rädsla som begränsar så mångas utrymme och rörelsefrihet. Ilska över ett samhälle som regleras av så starka normer kring vad som är normalt och onormalt - eller naturligt och onaturligt - att normerna ger människor en anledning att attackera andra. Vilka tidningar har lärt dessa människor detta? Vilka skolor? Vilket samhälle? Vilka människor?
/Pär Wiktorsson
Det är svårt att inte bli rädd. Samtidigt tränger ilskan på. Ilska över en rädsla som begränsar så mångas utrymme och rörelsefrihet. Ilska över ett samhälle som regleras av så starka normer kring vad som är normalt och onormalt - eller naturligt och onaturligt - att normerna ger människor en anledning att attackera andra. Vilka tidningar har lärt dessa människor detta? Vilka skolor? Vilket samhälle? Vilka människor?
/Pär Wiktorsson
måndag 3 december 2007
Utvärdering i egocentrism
Jag har kompetensutvecklat mig i kursform några dagar. Härligt. Det har varit normkritiska arbetsmetoder och lagstiftning. Många idéer tar jag med mig, men en fråga som jag tänkt särskilt på är den om hur man kan utvärdera ett utbildningstillfälle eller en kurs. Vad säger egentligen utvärderingar och vem utvärderar man för?
Utvärderingar i enkätform har jag sett som ett sätt att få ett kvitto på hur bra jag skött mig som kursledare tidigare. Människor ska skriva att de lärt sig om nya perspektiv och tycka att jag varit kunnig, trevlig och rolig för att jag ska vara nöjd. Jag börjar tänka om. Med lite bättre distans till de skriftliga utvärderingarna så kan jag se att de inte bara säger något om mig, utan även vad som hänt bland deltagarna. Är en deltagare arg eller upprörd (vilket trots allt händer...) så kan det säga att jag kanske inte lyckats navigera "rätt" som ledare i diskussionerna och misslyckats med mitt uppdrag. Men det kan också säga att jag satt igång viktiga processer - processer som kanske börjar med ilska och motstånd, men som slutar någon stans positivt där ingen utvärdering görs.
Sedan är det väldigt egocentriskt också; att som ledare ta ifrån deltagarna chansen att faktiskt utvärdera sitt eget och gruppens gemensamma arbete under en kurs. Ofta blir ju kurser vad man gör gemensamt av dem och alla förtjänar att få sina upplevelser och erfarenheter bekräftade samtidigt som det finns utrymme för reflektion. Skriftliga utvärderingar bör kompletteras med diskussionsövningar. Utvärderingar behöver inte bara vara ett sätt för att förbättra framtida kurser - de kan också vara ett sätt för gruppen som gått en kurs att gemensamt avsluta sitt arbete.
Jag jobbar vidare mot det ultimata sättet att utvärdera!
/Pär Wiktorsson
Utvärderingar i enkätform har jag sett som ett sätt att få ett kvitto på hur bra jag skött mig som kursledare tidigare. Människor ska skriva att de lärt sig om nya perspektiv och tycka att jag varit kunnig, trevlig och rolig för att jag ska vara nöjd. Jag börjar tänka om. Med lite bättre distans till de skriftliga utvärderingarna så kan jag se att de inte bara säger något om mig, utan även vad som hänt bland deltagarna. Är en deltagare arg eller upprörd (vilket trots allt händer...) så kan det säga att jag kanske inte lyckats navigera "rätt" som ledare i diskussionerna och misslyckats med mitt uppdrag. Men det kan också säga att jag satt igång viktiga processer - processer som kanske börjar med ilska och motstånd, men som slutar någon stans positivt där ingen utvärdering görs.
Sedan är det väldigt egocentriskt också; att som ledare ta ifrån deltagarna chansen att faktiskt utvärdera sitt eget och gruppens gemensamma arbete under en kurs. Ofta blir ju kurser vad man gör gemensamt av dem och alla förtjänar att få sina upplevelser och erfarenheter bekräftade samtidigt som det finns utrymme för reflektion. Skriftliga utvärderingar bör kompletteras med diskussionsövningar. Utvärderingar behöver inte bara vara ett sätt för att förbättra framtida kurser - de kan också vara ett sätt för gruppen som gått en kurs att gemensamt avsluta sitt arbete.
Jag jobbar vidare mot det ultimata sättet att utvärdera!
/Pär Wiktorsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
