måndag 17 december 2007

Göra mer kön än mindre

Ett traditionellt sätt att arbeta med jämställdhetsfrågor - i synnerhet bland unga - är könsseparerade grupper. Killarna går in i ett rum och har ofta en kille som ledare, medan tjejerna går in i ett annat och ofta har en tjej som ledare. Det ska skapa utrymme för diskussion som inte finns i den könsblandade gruppen - man kanske inte vågar ta upp vissa ämnen eller så kommer en del (tjejerna) inte till tals. Jag har starka invändningar mot metoden, av flera skäl:

1 Människor könas. Metoden i sig bygger på att människor är olika utifrån kön och den behandlar gruppdeltagarna olika utifrån det kön de förväntas ha. Någon som uppfattas vara tjej ska gå in i tjejrummet, oavsett hur personen ser på sin egen identitet och vem man är.

2 Normer stärks. Inom tjej- och killgruppen har deltagarna väldigt olika förhållande till genusnormerna. En homosexuell man kan inte förhålla sig till maskulinitet på samma sätt som en heterosexuell och diskussionerna tar lätt sin utgångspunkt i den överordnade heterosexualiteten - de heterosexuella i rummet får indirekt lära sig att de är normala och de som inte är heterosexualla att de är onormala. Ett heterosexuellt mansideal kan upprätthållas även om det är det som man vill motverka.

Över huvud taget drabbas människor i rummet som inte passar in på den snäva bilden av hur män förväntas vara - de påminns om att de är "annorlunda". Ofta används metoden exempelvis för att träna killar i social interaktion och empati, då killar förväntas vara sämre än tjejer på detta. Men vad händer med killen som faktiskt är empatisk och fungerar bra socialt? Han kanske har mer gemensamt med många i tjejgruppen.

Föreställningen om att gruppledarnas kön spelar så stor roll ställer också till normproblem. Om det nu är så viktigt att gruppdeltagarna ska kunna känna igen sig i ledarens erfarenheter utifrån sitt eget kön, hur "manlig" eller "kvinnlig" ska ledaren då vara? Hur onormal får personen vara? Är ledaren för "onormal" förvinner ju den tänkta igenkänningsfaktorn. Det finns både en tydlig mall för hur ledaren ska vara och för vilka gruppdeltagare som ska kunna känna igen sig i ledarens personliga erfarenheter.

3 Jämställt blir det först i relationen mellan människor av olika kön. Varför inte arbeta med normkrtiska metoder i storgrupp? Det är i de gemensamma mötena som alla måste få lika utrymme - något som måste ha slagit rot bland vuxna eftersom det sällan talas om vikten av könssepararade grupper där...

Kanske är jag naiv, men jag tror på att alla människor har ett personligt förhållande till genusnormer (både "manliga" och "kvinnliga") och det avgörande för om någon ska kunna leda en diskussion är inte personens kön utan personens pedagogiska kompetens. Med rätt kompetens kan ledaren både använda sina personliga erfarenheter och lyfta diskussionen till att handla om olika erfarenheter och strukturer i stort. Kanske är de pedagogiska kraven högre på normavvikare, men så är det ju också något som många "avvikare" är vana att hantera.

Jag tror också att det går att diskutera föreställningar, normer och strukturer med ungdomar och att allt inte måste handla om deras egna personliga erfarenheter. Det senare är en fördummande inställning som jag undrar om den inte passar bättre på många vuxna.

Med en bra diskussion, och mötesregler som begränsar makten för dem som kan utnyttja sin normposition, så tror jag att grupper med människor av olika kön kan arbeta sig framåt mot jämställdhet i gruppen och större handlingsfrihet för var och en. Ett mål måste vara att människor ska få vara människor - inte i första hand kvinnor eller män.

/Pär Wiktorsson

1 kommentar:

Unknown sa...

Kloka tankar - ideologiskt håller jag med dig i stort sett allt. I rollen som sexualupplysare har jag arbetat med delade grupper och det har absolut sina fördelar (för väldigt många tonåringar är könsrollerna rejält taggiga, stereotypa och hett intensiva - i alla fall utåt), även om allt du säger gäller samtidigt. Det sagt så är priset för högt om det återigen landar i att det är de med svagast position som drabbas hårdast.

Jag funderar på om inte en av de oftast stora vinsterna med könsuppdelade grupper har varit att grupperna blivit mindre och samtalen mer kvalitativa. Det vi då landar i är mer resurser till kvalitativa samtal kring normfrågor som lösning. Människor som känner sig sedda och uppmärksammade är sannolikt mer mottagliga för nya tankar och koncept som de sedan kan utvärdera på sina egna grunder.