Ett urval röster som försvarar diskrimineringslagstiftningen och de diskriminerade:
Christer Fahlstedt: Angrip diskrimineringen - inte de kränkta
Henrik Tornberg: Gnälliga snälla typer (Eller: Vad trodde ni skulle hända?)
Lukas Romson: Zaremba ifrågasätts
Sofia Karlsson: Kränkt
/Pär Wiktorsson
fredag 29 februari 2008
torsdag 28 februari 2008
Var är studentorganisationerna?
Kajsa Borgnäs, ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet, kommenterar Åsa Linderborgs artikel som jag tidigare tipsat om (Linderborg kritiserade Maciej Zarembas artikelserie om kränkningar).
Borgnäs tar Zaremba i försvar mot Linderborg. När jag försöker tolka hennes artikel så tycker jag att hon har en viktig poäng i faran att arbetet för jämlikhet och mot förtryckande strukturer reduceras till något individuellt som ska hanteras av ombudsmän och domstolar. Givetvis är det helt avgörande för arbetet att människor organiserar sig och arbetar för förändring på ett strukturellt plan. Det kan till exempel handla om att arbeta för att förändra normer inom högskolan, såsom Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ) gör.
Samtidigt behövs ett juridiskt skydd när enskilda personer drabbas av diskriminering. Alla som anser sig drabbade måste ha rätt att få sin sak sakligt prövad (vilket inte är detsamma som att automatiskt få rätt). Och juridiken kan hjälpa jämlikhetsarbetet framåt genom krav på att olika aktörer aktivt ska arbeta för att förebygga diskriminering och främja en god arbetsmiljö.
Studentrörelsen var pådrivande när likabehandlingslagen för studenter kom till och har också arbetat för att arbetsmiljölagstiftningen tydligare ska omfatta studenter. Nu när studenternas rättigheter ifrågasätts för att några påstås missbruka dem så verkar studentorganisationerna inte rycka ut till rättigheternas och lagstiftningens försvar - SFQ undantaget.
Socialdemokratiska studentförbundets ordförande väljer att inte säga något om behovet av lagstiftningen. SACO Studentråds ordförande Ewa Westerberg tar sig tid att lägga ett ordentligt inlägg i debatten och skriver att lagen är viktig, men fokuserar samtidigt på studenterna som påstås missbruka lagen - och låter Zarembas underliggande påstående om att själva lagstiftningen är orimlig stå oemotsagd (Westerberg gillar för övrigt också Borgnäs artikel). Sveriges förenade studentkårer (SFS) då? På deras hemsida hittar jag inte ens en notis om den pågående debatten - än mindre ett officiellt uttalande.
Nu vet jag att alla ovan nämnda organisationer (som jag haft förmånen att följa på nära håll som fd studentkårsaktiv, hbtq-student och anställd utredare på SFS) har ett genuint engagemang i jämlikhetsfrågor och studenters rättigheter. Jag bara hoppas att deras riskbedömning av den pågående debatten är mer rätt än min. Ett försämrat diskrimineringsskydd för studenter vore förödande.
/Pär Wiktorsson
Borgnäs tar Zaremba i försvar mot Linderborg. När jag försöker tolka hennes artikel så tycker jag att hon har en viktig poäng i faran att arbetet för jämlikhet och mot förtryckande strukturer reduceras till något individuellt som ska hanteras av ombudsmän och domstolar. Givetvis är det helt avgörande för arbetet att människor organiserar sig och arbetar för förändring på ett strukturellt plan. Det kan till exempel handla om att arbeta för att förändra normer inom högskolan, såsom Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ) gör.
Samtidigt behövs ett juridiskt skydd när enskilda personer drabbas av diskriminering. Alla som anser sig drabbade måste ha rätt att få sin sak sakligt prövad (vilket inte är detsamma som att automatiskt få rätt). Och juridiken kan hjälpa jämlikhetsarbetet framåt genom krav på att olika aktörer aktivt ska arbeta för att förebygga diskriminering och främja en god arbetsmiljö.
Studentrörelsen var pådrivande när likabehandlingslagen för studenter kom till och har också arbetat för att arbetsmiljölagstiftningen tydligare ska omfatta studenter. Nu när studenternas rättigheter ifrågasätts för att några påstås missbruka dem så verkar studentorganisationerna inte rycka ut till rättigheternas och lagstiftningens försvar - SFQ undantaget.
Socialdemokratiska studentförbundets ordförande väljer att inte säga något om behovet av lagstiftningen. SACO Studentråds ordförande Ewa Westerberg tar sig tid att lägga ett ordentligt inlägg i debatten och skriver att lagen är viktig, men fokuserar samtidigt på studenterna som påstås missbruka lagen - och låter Zarembas underliggande påstående om att själva lagstiftningen är orimlig stå oemotsagd (Westerberg gillar för övrigt också Borgnäs artikel). Sveriges förenade studentkårer (SFS) då? På deras hemsida hittar jag inte ens en notis om den pågående debatten - än mindre ett officiellt uttalande.
Nu vet jag att alla ovan nämnda organisationer (som jag haft förmånen att följa på nära håll som fd studentkårsaktiv, hbtq-student och anställd utredare på SFS) har ett genuint engagemang i jämlikhetsfrågor och studenters rättigheter. Jag bara hoppas att deras riskbedömning av den pågående debatten är mer rätt än min. Ett försämrat diskrimineringsskydd för studenter vore förödande.
/Pär Wiktorsson
onsdag 27 februari 2008
Vem jagar vem?
Jag tillåter mig att känna och uttrycka ilska just nu. Ilska över att en journalist kan använda DN som megafon för att okunnigt raljera kring diskriminering och göra ned dem som arbetar mot den.
I en serie artiklar har Maciej Zaremba gått från kritik av hur begreppet "kränkning" används, via en luddig kritik av studenters diskrimineringsskydd till ett direkt angrepp på queerteori och Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ). Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Eller att förstå motivet. Däremot skrämmer de möjliga konsekvenserna.
Är det på Zarembas nivå som diskussionerna om diskriminering nu ska föras? Ska queerteori som analytiskt verktyg för att förstå diskriminering förkastas? Queerforskningen har hjälpt till att visa hur det "normala" och det "onormala" konstrueras i samhället, genom normer som till exempel heteronormen. Det som klassats som onormalt är öppet att angripa genom ifrågasättande, diskriminering och hatbrott. Om vi inte ska sikta in oss på att förändra normerna, hur ska vi då arbeta för jämlikhet? Hur Zaremba vill förklara diskriminering och försöka motverka den framgår aldrig.
Jag får känslan av att Zaremba vill att jag och andra HBTQ-personer som valt att ifrågasätta normen i kampen för våra rättigheter och jämlikhet ska gå tillbaka till att vara glada och snälla små normavvikare i vår kamp. Vi ska stå där med mössan i hand och försöka förklara att vi faktiskt också är "normala" (fastän vi aldrig kommer att få vara det för normen) och vädja till människor i normposition att tolerera oss och erkänna våra rättigheter. Tillåter vi oss att inte vara glada och snälla, utan arga över ojämlikheten och på normen, ja då stämplas vi som "militanta".
Och vågar vi försöka tala med en samlad röst, som genom den demokratiska frivilligorganisationen Sveriges Förenade HBTQ-studenter, ja då ska vi misstänkliggöras för att inte kunna företräda alla "gaystudenter". Ett misstänkliggörande som inte ens behöver bygga på fakta eller kunskap, då Zaremba så uppebart inte ens brytt sig om att kolla upp vad ordet "gay" betyder utan sätter likhetstecken mellan det och "HBTQ-studenter" ("gay" är en liten del av H:et i HBTQ - homosexuella män). Jag frågar mig vem Zaremba då försöker företräda och försvara? Han svamlar något om att transsexuella ifrågasätts genom queerteorin och SFQ, samtidigt som han använder lösryckta citat ur medlemstidningen Wannabe som handlar just om transpersoners situation och bland annat transsexuellas rättigheter (utan att nämna ett ord om det)...
Den dagen Zaremba sakligt förklarar hur han ser på diskriminering och hur den kan motverkas och den dagen han visar hur han själv arbetar för HBTQ-personers rättigheter - den dagen kanske jag kan ta honom på allvar. Innan dess hoppas jag att många med mig väljer att inte lyssna och inte låter en dåligt underbyggd och grovt vinklad artikelserie få negativa konsekvenser för jämlikhetsarbetet.
Läs fö gärna Åsa Linderborgs kritik av Zaremba och artikelserien på Aftonbladets hemsida.
/Pär Wiktorsson
I en serie artiklar har Maciej Zaremba gått från kritik av hur begreppet "kränkning" används, via en luddig kritik av studenters diskrimineringsskydd till ett direkt angrepp på queerteori och Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ). Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Eller att förstå motivet. Däremot skrämmer de möjliga konsekvenserna.
Är det på Zarembas nivå som diskussionerna om diskriminering nu ska föras? Ska queerteori som analytiskt verktyg för att förstå diskriminering förkastas? Queerforskningen har hjälpt till att visa hur det "normala" och det "onormala" konstrueras i samhället, genom normer som till exempel heteronormen. Det som klassats som onormalt är öppet att angripa genom ifrågasättande, diskriminering och hatbrott. Om vi inte ska sikta in oss på att förändra normerna, hur ska vi då arbeta för jämlikhet? Hur Zaremba vill förklara diskriminering och försöka motverka den framgår aldrig.
Jag får känslan av att Zaremba vill att jag och andra HBTQ-personer som valt att ifrågasätta normen i kampen för våra rättigheter och jämlikhet ska gå tillbaka till att vara glada och snälla små normavvikare i vår kamp. Vi ska stå där med mössan i hand och försöka förklara att vi faktiskt också är "normala" (fastän vi aldrig kommer att få vara det för normen) och vädja till människor i normposition att tolerera oss och erkänna våra rättigheter. Tillåter vi oss att inte vara glada och snälla, utan arga över ojämlikheten och på normen, ja då stämplas vi som "militanta".
Och vågar vi försöka tala med en samlad röst, som genom den demokratiska frivilligorganisationen Sveriges Förenade HBTQ-studenter, ja då ska vi misstänkliggöras för att inte kunna företräda alla "gaystudenter". Ett misstänkliggörande som inte ens behöver bygga på fakta eller kunskap, då Zaremba så uppebart inte ens brytt sig om att kolla upp vad ordet "gay" betyder utan sätter likhetstecken mellan det och "HBTQ-studenter" ("gay" är en liten del av H:et i HBTQ - homosexuella män). Jag frågar mig vem Zaremba då försöker företräda och försvara? Han svamlar något om att transsexuella ifrågasätts genom queerteorin och SFQ, samtidigt som han använder lösryckta citat ur medlemstidningen Wannabe som handlar just om transpersoners situation och bland annat transsexuellas rättigheter (utan att nämna ett ord om det)...
Den dagen Zaremba sakligt förklarar hur han ser på diskriminering och hur den kan motverkas och den dagen han visar hur han själv arbetar för HBTQ-personers rättigheter - den dagen kanske jag kan ta honom på allvar. Innan dess hoppas jag att många med mig väljer att inte lyssna och inte låter en dåligt underbyggd och grovt vinklad artikelserie få negativa konsekvenser för jämlikhetsarbetet.
Läs fö gärna Åsa Linderborgs kritik av Zaremba och artikelserien på Aftonbladets hemsida.
/Pär Wiktorsson
torsdag 14 februari 2008
Öppna-högskolan-Jeopardy
Idag har jag haft äran att vara med och avsluta en konferens för likabehandlingsansvariga inom högskolan, genom att moderera en slutdebatt. Perfektionist och hård självkritiker som jag är så brukar jag sällan vara så nöjd med mitt arbete, men jag lämnade konferensen med en skön känsla. Upplägget med att spela Jeopardy istället för att ha en traditionell paneldebatt fungerade faktiskt bra. Jag tycker nog att jag lyckades med konststycket att både få in slipade akademiker i korta svar och frågor och ge utrymme för diskussion och reflektion. Så hade jag förstås också en bra och öppensinnad panel att arbeta med.
Roligast var att dela ut ett pris till "vinnaren": Ett examensbevis från Perspektivbyrån University - ett universitet ackrediterat av Sven Otto Littorin Institute (Ehum...).
Jag skickar i alla fall en tacksam tanke till en tidigare chef som som ordnade Pär-Jeopardy när jag skulle sluta på jobbet, och därigenom gav mig uppslag till dagens debatt (tack, Anna!).
/Pär Wiktorsson
Roligast var att dela ut ett pris till "vinnaren": Ett examensbevis från Perspektivbyrån University - ett universitet ackrediterat av Sven Otto Littorin Institute (Ehum...).
Jag skickar i alla fall en tacksam tanke till en tidigare chef som som ordnade Pär-Jeopardy när jag skulle sluta på jobbet, och därigenom gav mig uppslag till dagens debatt (tack, Anna!).
/Pär Wiktorsson
Ett svek till diskrimineringslag
Många är de som kan känna sig svikna av förslaget till ny diskrimineringslag som regeringen presenterat. Ett exempel är de två tredjedelarna av arbetstagarna som inte kommer att ha en arbetsgivare som måste upprätta jämställdhetsplaner. Det blir konsekvensen när arbetsgivare med färre än 25 anställda undantas från ansvar att arbeta med jämställdhetsplaner. Ett annat exempel är alla personer med funktionsnedsättningar som kommer att fortsätta möta hinder i form av otillgänglighet - utan att otillgängligheten erkänns som diskriminering. Jag hoppas att människor i maktposition ändå kommer att ta sitt ansvar och aktivt arbeta mot diskriminering (definierad juridiskt eller ej). Men det känns konstigt att vädja till överordnade människor att vara schyssta mot de underordnade, istället för att slå fast och värna om de underordnades rättigheter.
/Pär Wiktorsson
/Pär Wiktorsson
Män som inte kan förnedras
En tidningsrubrik har fått mig att haja till: "Maria om förnedringen: Pojkvännen filmade när vi hade sex och lade ut det på nätet". Ännu ett oseriöst mediagrepp som utnyttjar och förstärker kvinnors underordning. Vad tidningen säger är inte bara att Maria drabbades av en kränkning (för det gjorde hon naturligtvis) utan även att sex är mer skamligt för kvinnor än män. Det skulle vara intressant med en problematiserande artikel om att pojkvännen kunde göra en film där han har sex med sin flickvän och lägga ut den på nätet, och snarare gynnas på något sätt än att förnedras såsom flickvännen - för samma offentliga sex. Men problematiseringar väljs bort i de flesta media.
/Pär Wiktorsson
/Pär Wiktorsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
