Att inte ge sitt barn alla valmöjligheter är såå 2009

Som nybliven förälder tänkte jag dela med mig av mina reflektioner kring genuspanik och frånvaro av normkritiska perspektiv så somjag upplevt det under graviditeten och första tiden som mamma. Vissa saker kan kännas självklara men de behöver tydligen sägas igen…

Likt Ara Abrahamian i ringen med en orättvis domare har jag under det senaste året brottats med hur låsta folk är vid kön och vad som är lämpligt och inte för en pojke respektive flicka. (Trans är förstås inte att tänka på.) Den vanligaste frågan när vi var gravida var om vi visste vilket kön barnet har. Inte om det var friskt eller hur vi själva mådde. Fixering vid barnets kön och att så många ville gissa vad det var (en fullständigt meningslös sysselsättning om du frågar mig, dels för att det förstås inte går att gissa trots miljarder husmodershumbugsmetoder och dels för att det inte känns viktigt vad det är för kön) blev nästan lite absurt till slut. Ett exempel: jag går in i en skoaffär i Högdalen och plötsligt utbrister affärsbiträdet: ”Det där är en typisk pojkmage”. Jag hade aldrig sett människan förut och än mindre bett om hennes åsikt…
Under graviditeten försökte jag tänka ut hur jag skulle svara på frågan ” Vet ni vad det blir?” utan att vara dryg (en är väl uppfostrad som snäll och trevlig flicka ;-)) men ändå markera att det faktiskt inte spelar någon roll. ”Ett friskt barn förhoppningsvis” blev ett hyfsat gångbart svar men som förstås inte gav den undrande personen det svar den ville ha. Friskt är för övrigt en definitionsfråga men det är en helt annan diskussion…

Diskussionen om färger på kläder och former på saker var svår att undvika, det kan ju annars kännas lite uttjatat med rosa och blått, bil eller docka…
Hela poängen med att kämpa för jämlikhet i samhället är för mig att alla människor ska kunna bli respekterade för den de är och få leva ett liv där de själva får välja hur de ska vara, se ut och definiera sig. Vägen dit är inte att byta färg och form på barnkläder och saker bara för att, som att köpa bara rosa kläder eller saker till en pojke (även om det kan finnas en poäng att sätta på pojkbarnet en rosa dräkt ibland för att så ett frö i någons huvud) utan att öppna för många möjligheter för barnet att välja mellan. Det ska inte från början vara självklart vilka val som ska göras och på vilket sätt. Själva färgerna eller formerna i sig är inte viktiga utan det är vad de står för som spelar roll- vad den rosa dammsugaren sänder ut för signaler till den lilla flickan. När flickbarnet börjar intressera sig för saker runt omkring håller sig urvalet inte sällan inom ramen för det traditionellt flickiga och det är det som inskränker valmöjligheterna och hämmar utvecklingen av personligheten. Och fortfarande står feminint lägre i rang än maskulint vilket påverkar val till allt från fritidsaktiviteter till utbildningsinriktningar.

Att från början få in barnet i det här heteronormativa tänkandet där kön, könsuttryck och sexuell läggning definieras och värderas utifrån traditionella föreställningar om normalitet är för mig lite som att snuva barnet på konfekten. Det finns så många sätt att vara, uttrycka sig och utvecklas på som inte presenteras för barnet. Jag vill istället att barnet ska kunna gå i den riktning de vill och inte stanna upp för att heteronormens fula tryne uppenbarar sig eller andra normer står i vägen. Något sådant är för mig att hämma barnets utveckling och ta ifrån det möjligheten att leva livet till fullo. Och vad kan vara värre än det?

Som blivande förälder med tankar kring genus och normer kändes det viktigt att ha bra böcker att läsa. Men det var inte det lättaste uppdraget att rafsa ihop ett gäng sådana… Böcker om mammor som förväntas vara tjejiga och när de får ”egentid” uppmanas gå hem till tjejkompisarna och dricka cosmopolitan och kolla Sex and the city (inget fel med Samantha och de andra med det men ni fattar grejen) stod uppradade i hyllorna. Böckerna handlade väldigt mycket om hur man skulle göra för att mannen (självklart en man!) fortfarande skulle tända på en efter förlossningen och hur man skulle förhålla sig till sin kropp efter densamma. En tydlig markering att detta är något att lägga vikt vid, något kvinnor bör fundera över. Böckerna handlade generellt väldigt lite om vad som händer efter förlossningen och hur man kan förbereda sig för att ta ansvar för en annan människas liv, något som kan tyckas lite mer relevant…

En av de få bra böcker jag läste under gravidieten heter ”Gravid- något bara kvinnor kan?” av Ulrika Lorentzi red. och handlar om vem som anses vara bra som förälder och vilka i samhället som blir ifrågasatta när de skaffar barn. När vi tänker ”förälder”, vad tänker vi på då? En ensamstående homosexuell man? Antagligen inte. Kanske inte heller en funktionsnedsatt kvinna eller en person som föder ett barn åt någon annan. Sedan läste jag också Johanna Rubin Drangers ”Alltid redo att dö för mitt barn” som är en fantastiskt rolig skildring i serieformat om hur det är att vara gravid och få barn- med ett tydligt genusperspektiv. Extra bra om man är lite trött och inte orkar plöja tjocklitt. ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” av Kristina Henkel och Marie Tomicic är en bok som kan ge perspektiv på ”självklarheter” vid exempelvis lekar med barn och hur vi pratar med barn om vad de har mellan benen. I boken finns förslag på hur vi med enkla knep och ett knippe kreativitet kan förändra vårt beteende och öppna för fler möjligheter- bara vi vågar tänka utanför den välbekanta boxen.

Det var allt för denna gång men jag vill avsluta med en svår men inte alls omöjlig utmaning:
Låt 2010 bli året vi ifrågasätter normerna som styr våra barns liv!

/Sofia