En australiensisk kommission för mänskliga rättigheter föreslår ett tredje officiellt könsbegrepp, "intersex", för myndighetsdokument med mera. Det är intressant att följa hur det tas emot i svensk press. Det blir lite olika vinklar och läsare får svara på lite olika frågor. På expressens hemsida får läsarna svara på frågan om det ska finnas två eller tre könsbegrepp. Cirka 80 procent röstar på två könsbegrepp. På aftonbladets sajt får man istället svara på frågan om den nuvarande genusuppdelningen är omodern. Här är det 65 procent som vill behålla den nuvarande ordningen.
Jag undrar hur svaret skulle bli om frågan var lite mer direkt utformad, så att man fick ta ställning till om man vill förneka människor att kalla sig något annat än kvinna eller man. Jag hoppas att antalet som vill behålla den nuvarande ordningen skulle sjunka ännu mer då. Fast jag tycker inte att frågan ska ställas alls. Det är bara att ta en titt på verkligheten och konstatera att det finns många som inte vill kalla sig för kvinna eller man och deras mänskliga rättigheter ska respekteras. Fler och fler använder sig också av begrepp som "annat" eller åtminstone "vill ej uppge" när de till exempel frågar om kön i undersökningar.
Så svårt är det inte att både vara modern och respektera mänskliga rättigheter. Dessutom har vi en ny diskrimineringslagstiftning som det gäller att följa med i.
/Pär
måndag 22 december 2008
tisdag 9 december 2008
Kolla in UMO
Den är snygg, den är tillgänglig, den har ett genomgående normkritiskt perspektiv - kolla in sajten UMO.se. Det är den nya ungdomsmottagningen på nätet. Och ja, undertecknad har varit med på ett hörn som redaktör och är lite partisk ;)
Vill särskilt passa på att tipsa om filmerna som tar upp frågor kring normer utifrån respektive diskrimineringsgrund: kön, könsöverskridande identitet och uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, funktionshinder, religion och ålder.
/Pär
Vill särskilt passa på att tipsa om filmerna som tar upp frågor kring normer utifrån respektive diskrimineringsgrund: kön, könsöverskridande identitet och uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, funktionshinder, religion och ålder.
/Pär
lördag 1 november 2008
Finns det någon checklista?
Vad skönt det vore med en "easy fix" för att komma åt det ojämlika samhället. Men det ojämlika samhället är ju inte särskilt enkelt, enhetligt eller logiskt - snarare väldigt komplext, snårigt och fullt av dolda normer och konstiga självmotsägelser. Det gör att metoderna för att komma åt problemet måste vara anpassningsbara till en väldans massa olika situationer och de måste ständigt utvecklas i takt med ny kunskap om nya insikter om det ojämlika samhällets beståndsdelar.
Jag har många gånger slitit mitt hår för att göra checklistor som kan fungera i pedagogiska sammanhang. Checklistor är väldigt efterfrågade i en stressad vardag. Tyvärr lever de sällan upp till förväntningarna. I bästa fall går det att hitta ett antal frågor som man kan ställa sig själv eller några tankar som man kan försöka hänga upp sitt arbete på. De ger inte svar på frågan "Vad gör jag när det eller det händer?".
Här på bloggen har jag tidigare tipsat om boken "Lika värde, lika villkor?" och i den läser jag följande träffande meningar:
"Den enkla cheklistan eller de metoder som förebygger kränkningar i alla situationer eller till hundra procent finns inte. Ett pedagogiskt professionellt arbete handlar om att upptäcka mönster och förändra dem över tid. Däremot finns det erfarenheter vi kan använda oss av för att få syn på ojämlikhet och börja förändra verksamheten."
Jämlikhetskonsulter med kompletta checklistor är med andra ord bluff. Det bästa vi kan göra är att hjälpa till med verktyg att se ojämliket och upptäcka mönster - och komma med tankar om strategier för förändring. I det arbetet har vi förstås ett antal övningar, workshops och föreläsningar och även konkreta exempel på förändringsarbete. Använder vi dem på ett bra sätt så kan vi på kort tid skapa möjligheter till förändring.
Men ge mig en jämlikhetskonsult med en totallösning för att komma tillrätta med det ojämlika samhället, så lovar jag en hittesumma på några miljoner. Jag har inte miljonerna idag, men jag lovar att jobba ihop dem om jag måste.
/Pär
Jag har många gånger slitit mitt hår för att göra checklistor som kan fungera i pedagogiska sammanhang. Checklistor är väldigt efterfrågade i en stressad vardag. Tyvärr lever de sällan upp till förväntningarna. I bästa fall går det att hitta ett antal frågor som man kan ställa sig själv eller några tankar som man kan försöka hänga upp sitt arbete på. De ger inte svar på frågan "Vad gör jag när det eller det händer?".
Här på bloggen har jag tidigare tipsat om boken "Lika värde, lika villkor?" och i den läser jag följande träffande meningar:
"Den enkla cheklistan eller de metoder som förebygger kränkningar i alla situationer eller till hundra procent finns inte. Ett pedagogiskt professionellt arbete handlar om att upptäcka mönster och förändra dem över tid. Däremot finns det erfarenheter vi kan använda oss av för att få syn på ojämlikhet och börja förändra verksamheten."
Jämlikhetskonsulter med kompletta checklistor är med andra ord bluff. Det bästa vi kan göra är att hjälpa till med verktyg att se ojämliket och upptäcka mönster - och komma med tankar om strategier för förändring. I det arbetet har vi förstås ett antal övningar, workshops och föreläsningar och även konkreta exempel på förändringsarbete. Använder vi dem på ett bra sätt så kan vi på kort tid skapa möjligheter till förändring.
Men ge mig en jämlikhetskonsult med en totallösning för att komma tillrätta med det ojämlika samhället, så lovar jag en hittesumma på några miljoner. Jag har inte miljonerna idag, men jag lovar att jobba ihop dem om jag måste.
/Pär
lördag 13 september 2008
Tunga argument mot mossiga föreställningar om kön
Jag läste i DN 12/8 att asiatiska kvinnor är starkast i världen och att många asiatiska kvinnor är starkare än alla svenska män i samma viktklass.
Världsmästarinnan i 58-kilosklassen Chen Yanging menar att det har att göra med att hon fått lära sig att aldrig känna sig underlägsen en man.
Den svenska mästaren i herrarnas 62-kilosklass Hewa Sadi menar att det har att göra med att de asiatiska världsklasskvinnorna lever på sin tyngdlyftning och att de, som inte har samma förutsättningar, därför inte kan jämföra sig med dem.
Det är säkert sant, de har inte samma förutsättningar. Men detta slår också hål på myten om att tyngdlyftning inte är något för kvinnor och har att göra med den råstyrka män ofta tillskrivs.
Inge Johansson som var förbundskapten mellan 1978 och 2000 säger i DN att tyngdlyftning handlar lika mycket om teknik som om styrka:
- Det passar tjejer att lyfta. De är snabba, rörliga och mjuka.De kan komma djupt ned i "sittet". "
I Chen Yangings världsbild är inte hennes biologiska kvinnliga kön något uppenbart hinder i hennes karriär. För att hon fått höra att det inte är det. För att hon fått veta att hon kan lika mycket som någon annan.
En klassisk inställning, som utgår från ett binärt könssystem, kring hur stora skillnader det egenltigen är mellan män och kvinnor, är ju just att män är starkare och mer lämpade för vissa uppgifter och sporter än kvinnor. Chen Yanging är ett livs levande exempel på hur vi lever i falska föreställningar om vad som är möjligt för vem och vilken otroligt liten betydelse vårt biologiska kön egentligen har för vad vi kan åstadkomma. Bara vi vet om det.
/Sofia
Världsmästarinnan i 58-kilosklassen Chen Yanging menar att det har att göra med att hon fått lära sig att aldrig känna sig underlägsen en man.
Den svenska mästaren i herrarnas 62-kilosklass Hewa Sadi menar att det har att göra med att de asiatiska världsklasskvinnorna lever på sin tyngdlyftning och att de, som inte har samma förutsättningar, därför inte kan jämföra sig med dem.
Det är säkert sant, de har inte samma förutsättningar. Men detta slår också hål på myten om att tyngdlyftning inte är något för kvinnor och har att göra med den råstyrka män ofta tillskrivs.
Inge Johansson som var förbundskapten mellan 1978 och 2000 säger i DN att tyngdlyftning handlar lika mycket om teknik som om styrka:
- Det passar tjejer att lyfta. De är snabba, rörliga och mjuka.De kan komma djupt ned i "sittet". "
I Chen Yangings världsbild är inte hennes biologiska kvinnliga kön något uppenbart hinder i hennes karriär. För att hon fått höra att det inte är det. För att hon fått veta att hon kan lika mycket som någon annan.
En klassisk inställning, som utgår från ett binärt könssystem, kring hur stora skillnader det egenltigen är mellan män och kvinnor, är ju just att män är starkare och mer lämpade för vissa uppgifter och sporter än kvinnor. Chen Yanging är ett livs levande exempel på hur vi lever i falska föreställningar om vad som är möjligt för vem och vilken otroligt liten betydelse vårt biologiska kön egentligen har för vad vi kan åstadkomma. Bara vi vet om det.
/Sofia
lördag 6 september 2008
Boktips för förskola och skola
Det rör på sig. Nu har det kommit en ny bok om normkritiskt arbete mot diskriminering i förskola och skola. Läs "Lika värde - Lika villkor?" av Love Nordenmark och Maria Rosén.
/Pär
/Pär
söndag 31 augusti 2008
Det går bra
Ofta får vi som jobbar med Perspektivbyrån frågan hur det går (med företaget alltså). Det känns väldigt bra att kunna svara: bra. Under hösten har vi ungefär så många jobb som vi klarar av med tanke att vi alla tre även har andra sysselsättningar.
Kanske vågar vi satsa ännu mer på Perspektivbyrån nästa år. Hittills har allt gått som tänkt eller över förväntan. Det finns uppenbarligen en marknad för normkritiska jämlikhetskonsulter - det kanske man inte alltid kan tro :)
Undrar du vad vi har för oss under hösten så ska vi bland annat utbilda högskolepersonal om trakasserier, föreläsa om härskartekniker på teaterhögskolor, skriva artiklar till en ungdomssajt, moderera seminarier och arbeta med en jämställdhetsutredning på en arbetsplats.
Kul va!?
/Pär
Kanske vågar vi satsa ännu mer på Perspektivbyrån nästa år. Hittills har allt gått som tänkt eller över förväntan. Det finns uppenbarligen en marknad för normkritiska jämlikhetskonsulter - det kanske man inte alltid kan tro :)
Undrar du vad vi har för oss under hösten så ska vi bland annat utbilda högskolepersonal om trakasserier, föreläsa om härskartekniker på teaterhögskolor, skriva artiklar till en ungdomssajt, moderera seminarier och arbeta med en jämställdhetsutredning på en arbetsplats.
Kul va!?
/Pär
lördag 16 augusti 2008
PostPride
EuroPride i juli/augusti var fantastiskt. Så mycket schysst folk samlat i Stockholm, som hade så kul och gjorde så viktiga saker, kommer jag att sakna. Och det var en härlig känsla att se stadens bussar i regnbågsfärger. Som någon sa så måste det ha varit ganska jobbigt för homofoberna...
Jag skulle önska att det fortsatte att vara jobbigt. Häromkvällen när jag om min kompis fick höra ett "sieg heil på er" så hade jag önskat att det kört förbi en buss med regnbågsflaggor. Positiva symboler ger styrka när man får negativa symboler kastade på sig. Fick jag som jag ville skulle jag dekorera varenda buss, tunnelbana, spårvagn, skola, kontor, gatukorsning med mera i regnbågsfärger.
Men Pride kommer tillbaka. Och kampen fortsätter.
/Pär
måndag 7 juli 2008
Tyst om transfobi
Jag ska skriva en text om transfobi och går igenom olika källor. Tyvärr ger inte sökordet "transfobi" några träffar vare sig på JämO:s hemsida eller HomO:s. Känns skönt att den nya diskrimineringsombudsmannen nu kommer att få hantera diskriminering på grund av könsöverskridande identitet och uttryck, och måste bygga upp bättre kompetens och ta fram mer material kring transfrågor.
Tur att det finns aktivister och ideella organisationer som redan driver frågorna. RFSL Ungdom skriver så här på sin hemsida:
"Transfobi - En uppfattning eller värdering hos en individ, en grupp eller ett samhälle som ger uttryck för en starkt negativ syn på transpersoner eller personer som på annat sätt avviker från könsnormerna."
Tack för det.
/Pär
Tur att det finns aktivister och ideella organisationer som redan driver frågorna. RFSL Ungdom skriver så här på sin hemsida:
"Transfobi - En uppfattning eller värdering hos en individ, en grupp eller ett samhälle som ger uttryck för en starkt negativ syn på transpersoner eller personer som på annat sätt avviker från könsnormerna."
Tack för det.
/Pär
söndag 22 juni 2008
En veckas galenskaper
En händelserik vecka har passerat:
1) Jag har varit med och sett en nationell ungdomsmottagning på nätet ta form. Mycket givande. Tyvärr inser jag under pågående konferens att jag går runt med prislappen kvar på min nyinköpta HM-tröja, som hamnat på mig eftersom jag inte hunnit tvätta. Men tror inte den syntes så väl och efter en diskret manöver så hoppas jag att jag var tillbaka till mitt vanliga professionella jag... En fråga som hänger kvar från dagen är den om "manliga förebilder". Det sägs ju att killar hämmas i "kvinnodominerade" sammanhang, som killen som nästan bara har kvinnor som lärare. Jag är minst sagt skeptisk och tycker att resonemangen nedvärderar många duktiga lärare som på något sätt inte skulle räcka till bara på grund av sitt kön.
2) Forskare hävdar nu att de funnit skillnader i hjärnan mellan människor av olika sexuell läggning. Homosexuella personer skulle ha liknande hjärnor som heterosexuella av motsatt kön. Rubrikerna i många nyhetsmedier tycker jag är talande för vad denna typ av forskning kan få för konsekvenser: "Homosexuellas hjärnor är annorlunda". Annorlunda än vad då? Jo, den "normala" (läs: heterosexuella) hjärnan förstås. Sedan är ju historien kring människors fascination för skillnader i hjärnor mellan grupper av människor inte alls skrämmande - inte alls! Ehum... Och förresten, bisexuella och gueeridentifierade personer finns inte - inte alls!
3) Debatten om kränkningar i högskolan och missbruk av diskrimineringslagstiftningen har fortsatt. Lärare sägs leva i rädsla för att anmälas av rättshaverister. Återigen tycker jag att de som säger sig stå på de stackars utsatta lärarnas sida missar en massa poänger. En av de viktigaste är att lärarkåren inte är ett gäng dumma människor som inte kan lära sig nytt och som inte vill ta sitt ansvar att vara så inkluderande som möjligt. Budskapet tycks vara att man ska tycka synd om lärarna, men vad tjänar de på det? Nej, strålkastarna borde riktas mot högskolorna som borde ta bättre hand om alla sina kompetenta anställda och tillgodose deras behov av kompetensutveckling och kunskap kring diskriminering och normer - och gränserna för sitt ansvar. Då skulle många lärare inte behöva vara rädda. Samtidigt som studenter förmodligen skulle möta en bättre och mer jämlik högskola.
/Pär
1) Jag har varit med och sett en nationell ungdomsmottagning på nätet ta form. Mycket givande. Tyvärr inser jag under pågående konferens att jag går runt med prislappen kvar på min nyinköpta HM-tröja, som hamnat på mig eftersom jag inte hunnit tvätta. Men tror inte den syntes så väl och efter en diskret manöver så hoppas jag att jag var tillbaka till mitt vanliga professionella jag... En fråga som hänger kvar från dagen är den om "manliga förebilder". Det sägs ju att killar hämmas i "kvinnodominerade" sammanhang, som killen som nästan bara har kvinnor som lärare. Jag är minst sagt skeptisk och tycker att resonemangen nedvärderar många duktiga lärare som på något sätt inte skulle räcka till bara på grund av sitt kön.
2) Forskare hävdar nu att de funnit skillnader i hjärnan mellan människor av olika sexuell läggning. Homosexuella personer skulle ha liknande hjärnor som heterosexuella av motsatt kön. Rubrikerna i många nyhetsmedier tycker jag är talande för vad denna typ av forskning kan få för konsekvenser: "Homosexuellas hjärnor är annorlunda". Annorlunda än vad då? Jo, den "normala" (läs: heterosexuella) hjärnan förstås. Sedan är ju historien kring människors fascination för skillnader i hjärnor mellan grupper av människor inte alls skrämmande - inte alls! Ehum... Och förresten, bisexuella och gueeridentifierade personer finns inte - inte alls!
3) Debatten om kränkningar i högskolan och missbruk av diskrimineringslagstiftningen har fortsatt. Lärare sägs leva i rädsla för att anmälas av rättshaverister. Återigen tycker jag att de som säger sig stå på de stackars utsatta lärarnas sida missar en massa poänger. En av de viktigaste är att lärarkåren inte är ett gäng dumma människor som inte kan lära sig nytt och som inte vill ta sitt ansvar att vara så inkluderande som möjligt. Budskapet tycks vara att man ska tycka synd om lärarna, men vad tjänar de på det? Nej, strålkastarna borde riktas mot högskolorna som borde ta bättre hand om alla sina kompetenta anställda och tillgodose deras behov av kompetensutveckling och kunskap kring diskriminering och normer - och gränserna för sitt ansvar. Då skulle många lärare inte behöva vara rädda. Samtidigt som studenter förmodligen skulle möta en bättre och mer jämlik högskola.
/Pär
torsdag 5 juni 2008
Ny diskrimineringslag klar
Nu är det klart att vi får en ny samlad diskrimineringslagstiftning som börjar att gälla 1 januari 2009. Då samlas också de fyra diskrimineringsombudsmännen till en.
Det blir inga överraskningar jämfört med vad regeringen tidigare aviserat. Även om jag hade önskat en starkare lag på flera sätt så glädjs jag åt att det nu även blir förbjudet att diskriminera någon på grund av ålder eller könsöverskridande identitet och uttryck.
Riksdagen har mer information här.
/Pär
Det blir inga överraskningar jämfört med vad regeringen tidigare aviserat. Även om jag hade önskat en starkare lag på flera sätt så glädjs jag åt att det nu även blir förbjudet att diskriminera någon på grund av ålder eller könsöverskridande identitet och uttryck.
Riksdagen har mer information här.
/Pär
söndag 25 maj 2008
Marsch för tillgänglighet
Igår var det dags för Marschen för tillgänglighet. I strålande solsken och med god stämning marscherade vi för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering i lagstiftningen. Frågan i sig hade kunnat göra det hela till en ganska dyster tillställning då Sverige idag ligger långt efter andra länder, såsom USA. Men förhoppningsvis har de ansvariga politikerna snart utrett frågan tillräckligt för att gå till handling.
/Pär
/Pär
måndag 19 maj 2008
Välviljans apartheid
Sveriges Radio (SR) kör nu en temavecka om funktionshinder. Människor med funktionsnedsättningar får väldigt sällan utrymme i media och när det händer så är det oftast för att prata om just sin funktionsnedsättning. SR har ambitionen att fokusera på hur erfarenheterna av det otillgängliga samhället kan bidra till ett samtal om vilket samhälle vi egentligen vill ha.
Förhoppningsvis är detta ett gott exempel på synliggörande av det och dem som normen annars exkluderar, samtidigt som själva normen ifrågasätts - på bästa sändningstid.
Jag gillar iaf titeln. Den pekar på hur välvilja kan vara något isärhållande, liksom tolerans. Det är den som åtnjuter normens privilegier som kan vara välvillig eller tolerant - välviljan eller toleransen kan bli ett sätt i sig att markera avstånd och maktskillnad gentemot normavvikaren.
Kolla in själv på temaveckans hemsida.
/Pär
Förhoppningsvis är detta ett gott exempel på synliggörande av det och dem som normen annars exkluderar, samtidigt som själva normen ifrågasätts - på bästa sändningstid.
Jag gillar iaf titeln. Den pekar på hur välvilja kan vara något isärhållande, liksom tolerans. Det är den som åtnjuter normens privilegier som kan vara välvillig eller tolerant - välviljan eller toleransen kan bli ett sätt i sig att markera avstånd och maktskillnad gentemot normavvikaren.
Kolla in själv på temaveckans hemsida.
/Pär
Heteronormen i rymden
Igårkväll fastnade jag framför en dokumentär om framtida expeditioner till mars. Fascinerande på många sätt. Ett stort bekymmer för rymdmyndigheterna (eller vad de nu kallas...) var hur gruppen astronauter/kosmonauter skulle klara resan om de bestod av både kvinnor och män. Då skulle de ju kunna ägna sig åt sexuella aktiviteter som hotade att äventyra samarbetet i gruppen och i förlängningen hela expeditionen.
En möjlig "lösning" var enligt experterna att bara skicka män... Vi får hoppas att rymdexperterna även utvecklar ett vattentätt heterotest då - ett test som bara de mest grundmurade heteromännen, med en sexualitet lika fast som berget, klarar sig igenom. Tänk annars på de katastrofala följderna... Om de där männen ute i rymden, i en farkost som kostat ett antal miljarder och som ska följas av jordens befolkning i några år, utvecklar känslor för varandra eller t o m börjar ha sex!
Jag och alla andra hbt-aktivister kanske borde vara tysta egentligen. Tänk vilket tillfälle för synliggörande! Kanske har jag genom att skriva detta minskat chanserna för den första interplanetära, multimiljardpåkostade Prideparaden. Å andra sidan kanske inte rymdmyndigheterna har ögonen på Perspektivbyråns blogg och har de det så är det nästan värt det.
/Pär
En möjlig "lösning" var enligt experterna att bara skicka män... Vi får hoppas att rymdexperterna även utvecklar ett vattentätt heterotest då - ett test som bara de mest grundmurade heteromännen, med en sexualitet lika fast som berget, klarar sig igenom. Tänk annars på de katastrofala följderna... Om de där männen ute i rymden, i en farkost som kostat ett antal miljarder och som ska följas av jordens befolkning i några år, utvecklar känslor för varandra eller t o m börjar ha sex!
Jag och alla andra hbt-aktivister kanske borde vara tysta egentligen. Tänk vilket tillfälle för synliggörande! Kanske har jag genom att skriva detta minskat chanserna för den första interplanetära, multimiljardpåkostade Prideparaden. Å andra sidan kanske inte rymdmyndigheterna har ögonen på Perspektivbyråns blogg och har de det så är det nästan värt det.
/Pär
tisdag 13 maj 2008
Film som fick mig att gråta...
...mitt bland en massa lärarstudenter.
Jag hade föreläst om normkritiskt jämlikhetsarbete och efteråt skulle vi titta på dokumentärfilm. Filmen var "Du ska nog se att det går över", om My, Joppe och Natalie som berättar om att växa upp under heteronormens tryck som tjej och ung icke-heterosexuell person. Den handlar mycket om frigörelse och är en stark påminnelse om varför jämlikhetsarbete är så himla viktigt, inom alla samhällsområden men inte minst i skolan.
Jag hade sett den förut, men det var så fint när det slog mig att här satt jag med en hel sal av lärarstudenter - under en kurs som alla lärarstudenter vid lärosätet genomgår - och tittade på denna inspirerande film. Förändringspotentialen som var samlad där i rummet var med andra ord enorm. Om budskapet i min föreläsning inte gick fram så måste filmen ha gått rakt in i hjärtat på väldigt många av studenterna. Jag hoppas i alla fall att det var fler än jag som snabbt torkade bort en tår när ljuset i salen tändes efter filmen.
Alltså, till alla som läser detta: Se "Du ska nog se att det går över", av Cecilia Neant-Falk, och sprid ordet!
/Pär
Jag hade föreläst om normkritiskt jämlikhetsarbete och efteråt skulle vi titta på dokumentärfilm. Filmen var "Du ska nog se att det går över", om My, Joppe och Natalie som berättar om att växa upp under heteronormens tryck som tjej och ung icke-heterosexuell person. Den handlar mycket om frigörelse och är en stark påminnelse om varför jämlikhetsarbete är så himla viktigt, inom alla samhällsområden men inte minst i skolan.
Jag hade sett den förut, men det var så fint när det slog mig att här satt jag med en hel sal av lärarstudenter - under en kurs som alla lärarstudenter vid lärosätet genomgår - och tittade på denna inspirerande film. Förändringspotentialen som var samlad där i rummet var med andra ord enorm. Om budskapet i min föreläsning inte gick fram så måste filmen ha gått rakt in i hjärtat på väldigt många av studenterna. Jag hoppas i alla fall att det var fler än jag som snabbt torkade bort en tår när ljuset i salen tändes efter filmen.
Alltså, till alla som läser detta: Se "Du ska nog se att det går över", av Cecilia Neant-Falk, och sprid ordet!
/Pär
fredag 21 mars 2008
Inkluderande tvättstuga
Jag trodde inte att det var möjligt, men jag har blivit en gnällgranne! Ibland får sig självbilden en törn, som när jag insåg att min granne går runt och tänker på att jag sa till henne att göra rent tvättmaskinerna bättre.
Det hela började med att en anonym granne började skriva meddelanden till mig, i tvättschemat, om att göra rent efter mig i tvättstugan. Sedan upptäckte jag en ny granne som passade på att tvätta på strötider och inte alltid skrev upp sig i schemat. Hon missade att göra rent tvättmedelsfacken så jag insåg att hon kunde vara anledningen till min tidigare offentliga uthängning och sa till henne att tänka på tvättfacken.
Sedan dess har vi inte setts så mycket, men häromdagen kom hon fram till mig och sa att hon också upptäckt hur torktumlarna skulle rengöras och att det kanske skulle behövas instruktioner så att man förstår vad man förväntas göra i tvättstugan. Det är då jag inser att hon inte nödvändigtvis förknippar mig med med något sympatiskt och trevligt utan med tvättstugegnäll. Och det är väldigt långt ifrån den person jag vill vara.
Egentligen skiter ju jag i hur tvättstugan ser ut så länge den inte är rent ut äcklig, men jag tycker det är viktigt att uppfattas som omtänksam och trevlig. Ställd inför att ha en anonym granne som inte gillade mig så reagerade jag genom att skicka vidare negativ energi från denne.
Nu ska jag tänka på att skicka mer av positiv energi vidare till de grannar som faktiskt möter mig och jag ska fixa med trevliga instruktioner till tvättstugan. Det kan vara lätt att skapa en kall och exkluderande miljö, men ibland är det faktiskt också väldigt enkelt att skapa en varm och inkluderande sådan.
/Pär
Det hela började med att en anonym granne började skriva meddelanden till mig, i tvättschemat, om att göra rent efter mig i tvättstugan. Sedan upptäckte jag en ny granne som passade på att tvätta på strötider och inte alltid skrev upp sig i schemat. Hon missade att göra rent tvättmedelsfacken så jag insåg att hon kunde vara anledningen till min tidigare offentliga uthängning och sa till henne att tänka på tvättfacken.
Sedan dess har vi inte setts så mycket, men häromdagen kom hon fram till mig och sa att hon också upptäckt hur torktumlarna skulle rengöras och att det kanske skulle behövas instruktioner så att man förstår vad man förväntas göra i tvättstugan. Det är då jag inser att hon inte nödvändigtvis förknippar mig med med något sympatiskt och trevligt utan med tvättstugegnäll. Och det är väldigt långt ifrån den person jag vill vara.
Egentligen skiter ju jag i hur tvättstugan ser ut så länge den inte är rent ut äcklig, men jag tycker det är viktigt att uppfattas som omtänksam och trevlig. Ställd inför att ha en anonym granne som inte gillade mig så reagerade jag genom att skicka vidare negativ energi från denne.
Nu ska jag tänka på att skicka mer av positiv energi vidare till de grannar som faktiskt möter mig och jag ska fixa med trevliga instruktioner till tvättstugan. Det kan vara lätt att skapa en kall och exkluderande miljö, men ibland är det faktiskt också väldigt enkelt att skapa en varm och inkluderande sådan.
/Pär
lördag 1 mars 2008
Patriarkatet iklädd Speedos
Mitt i diskrimineringsdebatten tänker jag mig att denna historia kanske (välbehövligt) kan skingra tankarna lite...
Idag var jag på Eriksdalsbadet. Skönt tänkte jag, nu ska jag bara simma och tänka ingenting. Så fel jag hade. Jag började nämligen, mot min vilja, göra en genusanalys av de pågående bassängaktiviteterna. När jag simmade lade jag nämligen märke till att det var många män som crawlade. Männen tog upp väldigt stor plats på grund av det utsvävande simsättet vilket innebar att jag och en rad andra tvingades hålla koll på var de var för att undvika att bli påcrawlade. Det störde mig inte så mycket i början, jag mest noterade vad som hände, men ungefär när jag passerat 500 meter och började bli ganska hungrig fick jag nog. Min, som jag trodde, slumrande kamplusta väcktes plötsligt till liv. Jag bestämde mig för att utmana en av crawlarna, den stora mannen i Speedos. Först såg jag honom inte, för att sekunden efter inse att han var på väg rakt emot mig. Han skvätte, sparkade och frustade och motionssimmarna flyttade sig förskräckt ur hans väg. Men inte jag. Kanske hittade jag styrkan i det mantra jag upprepade för mig själv allt eftersom han kom närmare "Han är inte hajen, Sofia. Han är bara en frustrerad man i Speedos". När han var några meter ifrån mig insåg han, att han höll på att simma in i någon och tittade förvånat upp (genom simbrillor som för länge sen passerat bäst före datum) mot mig, som med bestämde armtag simmade på och vägrade ändra kurs. Även om simbrillorna var tonade, i enlighet med resten av den oheta outfiten, insåg jag snart att blicken var menad att skrämma och få mig att inse att jag hade gått över gränsen. Jag skulle straffas. Resten av simturen bestod därför i att konsekvent och statuerande inte flytta mig för speedomannen som varje gång vi möttes stänkte och frustade lite extra.
2000 m simning var inte en dålig start på mitt träningsår. Men att möta patriarkatet redan vid 500 var ingenting jag hade väntat mig.
/Sofia
(Inlägget tidigare publicerat 4 februari 2007)
Idag var jag på Eriksdalsbadet. Skönt tänkte jag, nu ska jag bara simma och tänka ingenting. Så fel jag hade. Jag började nämligen, mot min vilja, göra en genusanalys av de pågående bassängaktiviteterna. När jag simmade lade jag nämligen märke till att det var många män som crawlade. Männen tog upp väldigt stor plats på grund av det utsvävande simsättet vilket innebar att jag och en rad andra tvingades hålla koll på var de var för att undvika att bli påcrawlade. Det störde mig inte så mycket i början, jag mest noterade vad som hände, men ungefär när jag passerat 500 meter och började bli ganska hungrig fick jag nog. Min, som jag trodde, slumrande kamplusta väcktes plötsligt till liv. Jag bestämde mig för att utmana en av crawlarna, den stora mannen i Speedos. Först såg jag honom inte, för att sekunden efter inse att han var på väg rakt emot mig. Han skvätte, sparkade och frustade och motionssimmarna flyttade sig förskräckt ur hans väg. Men inte jag. Kanske hittade jag styrkan i det mantra jag upprepade för mig själv allt eftersom han kom närmare "Han är inte hajen, Sofia. Han är bara en frustrerad man i Speedos". När han var några meter ifrån mig insåg han, att han höll på att simma in i någon och tittade förvånat upp (genom simbrillor som för länge sen passerat bäst före datum) mot mig, som med bestämde armtag simmade på och vägrade ändra kurs. Även om simbrillorna var tonade, i enlighet med resten av den oheta outfiten, insåg jag snart att blicken var menad att skrämma och få mig att inse att jag hade gått över gränsen. Jag skulle straffas. Resten av simturen bestod därför i att konsekvent och statuerande inte flytta mig för speedomannen som varje gång vi möttes stänkte och frustade lite extra.
2000 m simning var inte en dålig start på mitt träningsår. Men att möta patriarkatet redan vid 500 var ingenting jag hade väntat mig.
/Sofia
(Inlägget tidigare publicerat 4 februari 2007)
fredag 29 februari 2008
Röster mot diskrimineringen
Ett urval röster som försvarar diskrimineringslagstiftningen och de diskriminerade:
Christer Fahlstedt: Angrip diskrimineringen - inte de kränkta
Henrik Tornberg: Gnälliga snälla typer (Eller: Vad trodde ni skulle hända?)
Lukas Romson: Zaremba ifrågasätts
Sofia Karlsson: Kränkt
/Pär Wiktorsson
Christer Fahlstedt: Angrip diskrimineringen - inte de kränkta
Henrik Tornberg: Gnälliga snälla typer (Eller: Vad trodde ni skulle hända?)
Lukas Romson: Zaremba ifrågasätts
Sofia Karlsson: Kränkt
/Pär Wiktorsson
torsdag 28 februari 2008
Var är studentorganisationerna?
Kajsa Borgnäs, ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet, kommenterar Åsa Linderborgs artikel som jag tidigare tipsat om (Linderborg kritiserade Maciej Zarembas artikelserie om kränkningar).
Borgnäs tar Zaremba i försvar mot Linderborg. När jag försöker tolka hennes artikel så tycker jag att hon har en viktig poäng i faran att arbetet för jämlikhet och mot förtryckande strukturer reduceras till något individuellt som ska hanteras av ombudsmän och domstolar. Givetvis är det helt avgörande för arbetet att människor organiserar sig och arbetar för förändring på ett strukturellt plan. Det kan till exempel handla om att arbeta för att förändra normer inom högskolan, såsom Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ) gör.
Samtidigt behövs ett juridiskt skydd när enskilda personer drabbas av diskriminering. Alla som anser sig drabbade måste ha rätt att få sin sak sakligt prövad (vilket inte är detsamma som att automatiskt få rätt). Och juridiken kan hjälpa jämlikhetsarbetet framåt genom krav på att olika aktörer aktivt ska arbeta för att förebygga diskriminering och främja en god arbetsmiljö.
Studentrörelsen var pådrivande när likabehandlingslagen för studenter kom till och har också arbetat för att arbetsmiljölagstiftningen tydligare ska omfatta studenter. Nu när studenternas rättigheter ifrågasätts för att några påstås missbruka dem så verkar studentorganisationerna inte rycka ut till rättigheternas och lagstiftningens försvar - SFQ undantaget.
Socialdemokratiska studentförbundets ordförande väljer att inte säga något om behovet av lagstiftningen. SACO Studentråds ordförande Ewa Westerberg tar sig tid att lägga ett ordentligt inlägg i debatten och skriver att lagen är viktig, men fokuserar samtidigt på studenterna som påstås missbruka lagen - och låter Zarembas underliggande påstående om att själva lagstiftningen är orimlig stå oemotsagd (Westerberg gillar för övrigt också Borgnäs artikel). Sveriges förenade studentkårer (SFS) då? På deras hemsida hittar jag inte ens en notis om den pågående debatten - än mindre ett officiellt uttalande.
Nu vet jag att alla ovan nämnda organisationer (som jag haft förmånen att följa på nära håll som fd studentkårsaktiv, hbtq-student och anställd utredare på SFS) har ett genuint engagemang i jämlikhetsfrågor och studenters rättigheter. Jag bara hoppas att deras riskbedömning av den pågående debatten är mer rätt än min. Ett försämrat diskrimineringsskydd för studenter vore förödande.
/Pär Wiktorsson
Borgnäs tar Zaremba i försvar mot Linderborg. När jag försöker tolka hennes artikel så tycker jag att hon har en viktig poäng i faran att arbetet för jämlikhet och mot förtryckande strukturer reduceras till något individuellt som ska hanteras av ombudsmän och domstolar. Givetvis är det helt avgörande för arbetet att människor organiserar sig och arbetar för förändring på ett strukturellt plan. Det kan till exempel handla om att arbeta för att förändra normer inom högskolan, såsom Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ) gör.
Samtidigt behövs ett juridiskt skydd när enskilda personer drabbas av diskriminering. Alla som anser sig drabbade måste ha rätt att få sin sak sakligt prövad (vilket inte är detsamma som att automatiskt få rätt). Och juridiken kan hjälpa jämlikhetsarbetet framåt genom krav på att olika aktörer aktivt ska arbeta för att förebygga diskriminering och främja en god arbetsmiljö.
Studentrörelsen var pådrivande när likabehandlingslagen för studenter kom till och har också arbetat för att arbetsmiljölagstiftningen tydligare ska omfatta studenter. Nu när studenternas rättigheter ifrågasätts för att några påstås missbruka dem så verkar studentorganisationerna inte rycka ut till rättigheternas och lagstiftningens försvar - SFQ undantaget.
Socialdemokratiska studentförbundets ordförande väljer att inte säga något om behovet av lagstiftningen. SACO Studentråds ordförande Ewa Westerberg tar sig tid att lägga ett ordentligt inlägg i debatten och skriver att lagen är viktig, men fokuserar samtidigt på studenterna som påstås missbruka lagen - och låter Zarembas underliggande påstående om att själva lagstiftningen är orimlig stå oemotsagd (Westerberg gillar för övrigt också Borgnäs artikel). Sveriges förenade studentkårer (SFS) då? På deras hemsida hittar jag inte ens en notis om den pågående debatten - än mindre ett officiellt uttalande.
Nu vet jag att alla ovan nämnda organisationer (som jag haft förmånen att följa på nära håll som fd studentkårsaktiv, hbtq-student och anställd utredare på SFS) har ett genuint engagemang i jämlikhetsfrågor och studenters rättigheter. Jag bara hoppas att deras riskbedömning av den pågående debatten är mer rätt än min. Ett försämrat diskrimineringsskydd för studenter vore förödande.
/Pär Wiktorsson
onsdag 27 februari 2008
Vem jagar vem?
Jag tillåter mig att känna och uttrycka ilska just nu. Ilska över att en journalist kan använda DN som megafon för att okunnigt raljera kring diskriminering och göra ned dem som arbetar mot den.
I en serie artiklar har Maciej Zaremba gått från kritik av hur begreppet "kränkning" används, via en luddig kritik av studenters diskrimineringsskydd till ett direkt angrepp på queerteori och Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ). Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Eller att förstå motivet. Däremot skrämmer de möjliga konsekvenserna.
Är det på Zarembas nivå som diskussionerna om diskriminering nu ska föras? Ska queerteori som analytiskt verktyg för att förstå diskriminering förkastas? Queerforskningen har hjälpt till att visa hur det "normala" och det "onormala" konstrueras i samhället, genom normer som till exempel heteronormen. Det som klassats som onormalt är öppet att angripa genom ifrågasättande, diskriminering och hatbrott. Om vi inte ska sikta in oss på att förändra normerna, hur ska vi då arbeta för jämlikhet? Hur Zaremba vill förklara diskriminering och försöka motverka den framgår aldrig.
Jag får känslan av att Zaremba vill att jag och andra HBTQ-personer som valt att ifrågasätta normen i kampen för våra rättigheter och jämlikhet ska gå tillbaka till att vara glada och snälla små normavvikare i vår kamp. Vi ska stå där med mössan i hand och försöka förklara att vi faktiskt också är "normala" (fastän vi aldrig kommer att få vara det för normen) och vädja till människor i normposition att tolerera oss och erkänna våra rättigheter. Tillåter vi oss att inte vara glada och snälla, utan arga över ojämlikheten och på normen, ja då stämplas vi som "militanta".
Och vågar vi försöka tala med en samlad röst, som genom den demokratiska frivilligorganisationen Sveriges Förenade HBTQ-studenter, ja då ska vi misstänkliggöras för att inte kunna företräda alla "gaystudenter". Ett misstänkliggörande som inte ens behöver bygga på fakta eller kunskap, då Zaremba så uppebart inte ens brytt sig om att kolla upp vad ordet "gay" betyder utan sätter likhetstecken mellan det och "HBTQ-studenter" ("gay" är en liten del av H:et i HBTQ - homosexuella män). Jag frågar mig vem Zaremba då försöker företräda och försvara? Han svamlar något om att transsexuella ifrågasätts genom queerteorin och SFQ, samtidigt som han använder lösryckta citat ur medlemstidningen Wannabe som handlar just om transpersoners situation och bland annat transsexuellas rättigheter (utan att nämna ett ord om det)...
Den dagen Zaremba sakligt förklarar hur han ser på diskriminering och hur den kan motverkas och den dagen han visar hur han själv arbetar för HBTQ-personers rättigheter - den dagen kanske jag kan ta honom på allvar. Innan dess hoppas jag att många med mig väljer att inte lyssna och inte låter en dåligt underbyggd och grovt vinklad artikelserie få negativa konsekvenser för jämlikhetsarbetet.
Läs fö gärna Åsa Linderborgs kritik av Zaremba och artikelserien på Aftonbladets hemsida.
/Pär Wiktorsson
I en serie artiklar har Maciej Zaremba gått från kritik av hur begreppet "kränkning" används, via en luddig kritik av studenters diskrimineringsskydd till ett direkt angrepp på queerteori och Sveriges Förenade HBTQ-studenter (SFQ). Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Eller att förstå motivet. Däremot skrämmer de möjliga konsekvenserna.
Är det på Zarembas nivå som diskussionerna om diskriminering nu ska föras? Ska queerteori som analytiskt verktyg för att förstå diskriminering förkastas? Queerforskningen har hjälpt till att visa hur det "normala" och det "onormala" konstrueras i samhället, genom normer som till exempel heteronormen. Det som klassats som onormalt är öppet att angripa genom ifrågasättande, diskriminering och hatbrott. Om vi inte ska sikta in oss på att förändra normerna, hur ska vi då arbeta för jämlikhet? Hur Zaremba vill förklara diskriminering och försöka motverka den framgår aldrig.
Jag får känslan av att Zaremba vill att jag och andra HBTQ-personer som valt att ifrågasätta normen i kampen för våra rättigheter och jämlikhet ska gå tillbaka till att vara glada och snälla små normavvikare i vår kamp. Vi ska stå där med mössan i hand och försöka förklara att vi faktiskt också är "normala" (fastän vi aldrig kommer att få vara det för normen) och vädja till människor i normposition att tolerera oss och erkänna våra rättigheter. Tillåter vi oss att inte vara glada och snälla, utan arga över ojämlikheten och på normen, ja då stämplas vi som "militanta".
Och vågar vi försöka tala med en samlad röst, som genom den demokratiska frivilligorganisationen Sveriges Förenade HBTQ-studenter, ja då ska vi misstänkliggöras för att inte kunna företräda alla "gaystudenter". Ett misstänkliggörande som inte ens behöver bygga på fakta eller kunskap, då Zaremba så uppebart inte ens brytt sig om att kolla upp vad ordet "gay" betyder utan sätter likhetstecken mellan det och "HBTQ-studenter" ("gay" är en liten del av H:et i HBTQ - homosexuella män). Jag frågar mig vem Zaremba då försöker företräda och försvara? Han svamlar något om att transsexuella ifrågasätts genom queerteorin och SFQ, samtidigt som han använder lösryckta citat ur medlemstidningen Wannabe som handlar just om transpersoners situation och bland annat transsexuellas rättigheter (utan att nämna ett ord om det)...
Den dagen Zaremba sakligt förklarar hur han ser på diskriminering och hur den kan motverkas och den dagen han visar hur han själv arbetar för HBTQ-personers rättigheter - den dagen kanske jag kan ta honom på allvar. Innan dess hoppas jag att många med mig väljer att inte lyssna och inte låter en dåligt underbyggd och grovt vinklad artikelserie få negativa konsekvenser för jämlikhetsarbetet.
Läs fö gärna Åsa Linderborgs kritik av Zaremba och artikelserien på Aftonbladets hemsida.
/Pär Wiktorsson
torsdag 14 februari 2008
Öppna-högskolan-Jeopardy
Idag har jag haft äran att vara med och avsluta en konferens för likabehandlingsansvariga inom högskolan, genom att moderera en slutdebatt. Perfektionist och hård självkritiker som jag är så brukar jag sällan vara så nöjd med mitt arbete, men jag lämnade konferensen med en skön känsla. Upplägget med att spela Jeopardy istället för att ha en traditionell paneldebatt fungerade faktiskt bra. Jag tycker nog att jag lyckades med konststycket att både få in slipade akademiker i korta svar och frågor och ge utrymme för diskussion och reflektion. Så hade jag förstås också en bra och öppensinnad panel att arbeta med.
Roligast var att dela ut ett pris till "vinnaren": Ett examensbevis från Perspektivbyrån University - ett universitet ackrediterat av Sven Otto Littorin Institute (Ehum...).
Jag skickar i alla fall en tacksam tanke till en tidigare chef som som ordnade Pär-Jeopardy när jag skulle sluta på jobbet, och därigenom gav mig uppslag till dagens debatt (tack, Anna!).
/Pär Wiktorsson
Roligast var att dela ut ett pris till "vinnaren": Ett examensbevis från Perspektivbyrån University - ett universitet ackrediterat av Sven Otto Littorin Institute (Ehum...).
Jag skickar i alla fall en tacksam tanke till en tidigare chef som som ordnade Pär-Jeopardy när jag skulle sluta på jobbet, och därigenom gav mig uppslag till dagens debatt (tack, Anna!).
/Pär Wiktorsson
Ett svek till diskrimineringslag
Många är de som kan känna sig svikna av förslaget till ny diskrimineringslag som regeringen presenterat. Ett exempel är de två tredjedelarna av arbetstagarna som inte kommer att ha en arbetsgivare som måste upprätta jämställdhetsplaner. Det blir konsekvensen när arbetsgivare med färre än 25 anställda undantas från ansvar att arbeta med jämställdhetsplaner. Ett annat exempel är alla personer med funktionsnedsättningar som kommer att fortsätta möta hinder i form av otillgänglighet - utan att otillgängligheten erkänns som diskriminering. Jag hoppas att människor i maktposition ändå kommer att ta sitt ansvar och aktivt arbeta mot diskriminering (definierad juridiskt eller ej). Men det känns konstigt att vädja till överordnade människor att vara schyssta mot de underordnade, istället för att slå fast och värna om de underordnades rättigheter.
/Pär Wiktorsson
/Pär Wiktorsson
Män som inte kan förnedras
En tidningsrubrik har fått mig att haja till: "Maria om förnedringen: Pojkvännen filmade när vi hade sex och lade ut det på nätet". Ännu ett oseriöst mediagrepp som utnyttjar och förstärker kvinnors underordning. Vad tidningen säger är inte bara att Maria drabbades av en kränkning (för det gjorde hon naturligtvis) utan även att sex är mer skamligt för kvinnor än män. Det skulle vara intressant med en problematiserande artikel om att pojkvännen kunde göra en film där han har sex med sin flickvän och lägga ut den på nätet, och snarare gynnas på något sätt än att förnedras såsom flickvännen - för samma offentliga sex. Men problematiseringar väljs bort i de flesta media.
/Pär Wiktorsson
/Pär Wiktorsson
måndag 28 januari 2008
Ny diskrimineringslag
Regeringen har lämnat sitt förslag till ny diskrimineringslagstiftning till Lagrådet idag. Förslaget kommer säkerligen bli ett återkommande inslag här på bloggen, men en snabb sammanfattning säger:
+"Könsöverskridande identitet eller uttryck" och "Ålder" som nya diskrimineringsgrunder
- Inga krav på aktiva åtgärder kring de nya diskrimineringsgrunderna
/Pär Wiktorsson
+"Könsöverskridande identitet eller uttryck" och "Ålder" som nya diskrimineringsgrunder
- Inga krav på aktiva åtgärder kring de nya diskrimineringsgrunderna
/Pär Wiktorsson
Befriande härskartekniker
Jag har påminnts om hur befriande kunskap om härskartekniker kan vara. Det är många som lämnar möten med en dålig känsla i magen - en känsla av att inte räcka till, inte komma till tals eller inte ha något att bidra med. Många tror att det har med dem själva och deras egna tillkortakommanden att göra, medan det i själva verket ofta är härskartekniker som är boven i dramat. På mötet har någon (eller några) använt dem, med hjälp av övriga gruppen, för att framhäva sig själv och trycka ner andra. Härskartekniker är sätt att utöva makt, för att behålla eller skaffa mer makt. Det kan vara ett förödande skämt som gör att förslaget från "fel" person skrattas bort eller bläddrande i papper som drar bort uppmärksamheten från personen.
Med kunskap att kunna se och beskriva vad som händer så kan den som är utsatt gå från skuldbeläggande av sig själv till den rättmätiga ilskan mot orättvisan som personen utsatts för. Och motstrategier kan formuleras.
Det var oerhört givande att nyligen, tillsammans med Linda, få prata om härskartekniker och tipsa en grupp lärare om motstrategier när teknikerna används - och om främjartekniker för att förebygga dem. En tanke är att jag nästa gång ska försöka prata mer om hur jag själv använder härskartekniker (tror att den jag har störst problem med är osynliggörande av andra). Läskigt att göra, men kanske ännu mer givande både för mig och för gruppen.
/Pär Wiktorsson
Med kunskap att kunna se och beskriva vad som händer så kan den som är utsatt gå från skuldbeläggande av sig själv till den rättmätiga ilskan mot orättvisan som personen utsatts för. Och motstrategier kan formuleras.
Det var oerhört givande att nyligen, tillsammans med Linda, få prata om härskartekniker och tipsa en grupp lärare om motstrategier när teknikerna används - och om främjartekniker för att förebygga dem. En tanke är att jag nästa gång ska försöka prata mer om hur jag själv använder härskartekniker (tror att den jag har störst problem med är osynliggörande av andra). Läskigt att göra, men kanske ännu mer givande både för mig och för gruppen.
/Pär Wiktorsson
måndag 14 januari 2008
Hångel för mänskliga rättigheter
Ikväll är det något så trevligt som en hångelaktion, utanför Clara Kyrka i Stockholm. Där samlar nämligen aktionskommittén "Bevara äktenskapet" sina anhängare för att manifestera varför de mänskliga rättigheterna måste begränsas för alla som inte är heterosexuella. Aktionskommittén säger sig ha följande syfte:
– lyfta fram behovet av allsidighet i analyser och bedömningar innan tusenåriga - och väl fungerande - samlevnadsformer förändras
– sprida kunskap om psykologiska, ekonomiska, samhälleliga, politiska och religiösa konsekvenser av en ändrad äktenskapslagstiftning.
Jag kan hålla med om att det finns många kluriga samhällsfrågor där det krävs allsidighet i analyser och bedömningar, men jag tycker också att det finns diskriminerande ideologier som försöker gömma sig bakom en saklig yta. Att en könsneutral äktenskapslagstiftning och förändringar av "tusenåriga samlevnadsformer" skulle få ödesdigra samhällskonsekvenser är ingen seriös analys eller bedömning. Vårt samhälle har trots allt överlevt (och utvecklats genom...) ett antal olika förändringar av olika institutioner. I det här fallet kommer ju institionen dessutom att finnas kvar för alla heterosar som nu ska samlas i Clara Kyrka, samtidigt som alla som hånglar utanför också får möjlighet att formellt manifestera sin kärlek och tillgång till äktenskapets juridiska trygghet - på samma villkor.
Men, visst, låt homofoberna samlas inför en av de sista striderna kring lagmässig likabehandling av människor oavsett sexuell läggning. Och hoppas sedan att de börjar omfamna kärleksbudskapet och jämlikhetsidealen och inte börjar manifestera sin homofobi tillsammans med de ideologiska fränderna som förföljer icke-heterosar med vapen i hand.
Mer kärlek och hångel till folket!
/Pär Wiktorsson
– lyfta fram behovet av allsidighet i analyser och bedömningar innan tusenåriga - och väl fungerande - samlevnadsformer förändras
– sprida kunskap om psykologiska, ekonomiska, samhälleliga, politiska och religiösa konsekvenser av en ändrad äktenskapslagstiftning.
Jag kan hålla med om att det finns många kluriga samhällsfrågor där det krävs allsidighet i analyser och bedömningar, men jag tycker också att det finns diskriminerande ideologier som försöker gömma sig bakom en saklig yta. Att en könsneutral äktenskapslagstiftning och förändringar av "tusenåriga samlevnadsformer" skulle få ödesdigra samhällskonsekvenser är ingen seriös analys eller bedömning. Vårt samhälle har trots allt överlevt (och utvecklats genom...) ett antal olika förändringar av olika institutioner. I det här fallet kommer ju institionen dessutom att finnas kvar för alla heterosar som nu ska samlas i Clara Kyrka, samtidigt som alla som hånglar utanför också får möjlighet att formellt manifestera sin kärlek och tillgång till äktenskapets juridiska trygghet - på samma villkor.
Men, visst, låt homofoberna samlas inför en av de sista striderna kring lagmässig likabehandling av människor oavsett sexuell läggning. Och hoppas sedan att de börjar omfamna kärleksbudskapet och jämlikhetsidealen och inte börjar manifestera sin homofobi tillsammans med de ideologiska fränderna som förföljer icke-heterosar med vapen i hand.
Mer kärlek och hångel till folket!
/Pär Wiktorsson
onsdag 2 januari 2008
Undersökningar som skapar förtryck
Undersökningar kring människors tolerans är ett ganska vanligt fenomen. Idag rapporterar QX.se om en undersökning från Bulgarien och rubriken lyder "Bulgarer negativa till homosexuella". Ett antal personer har fått svara på frågor som om de skulle kunna tänka sig att skicka sina barn till en homosexuell lärare eller om de skulle kunna arbeta nära någon homosexuell. Slutsatserna som dras av svaren är mycket nedslående och visar på väldigt homofoba åsikter. Samtidigt verkar en viktig slutsats kring själva utformningen av undersökningen fattas. Samma slutsats som svenska Ungdomsstyrelsen missat när de i höstas frågade ungdomar om deras tolerans.
Det saknas ett resonemang om vad toleransundersökningarna i sig leder till. De kan förstås visa på problemområden, men det är viktigt att vara medveten om att de i sig också skapar problem. De blir ett verktyg i normens tjänst, eftersom de blir en del i den ständigt pågående processen då människor i normpositioner får lära sig att de har rätt att tycka till om normavvikarnas rättigheter. Samtidigt som normavvikarna får lära sig sin plats i ett utanförskap. Som heterosexuell kan jag oreflekterat kryssa "ja" eller "nej" på frågan "Tycker du illa om homosexuella". Som icke-heterosexuell blir frågan väldigt märklig - ska jag svara eller inte? Omfattas jag av "du:et" i frågan?
De traditionella toleransundersökningarna riktar sig till människor i normposition, utan att vara tydliga med detta. Det är ett gigantiskt metodproblem som leder till snedvrida slutsatser men också ojämlikhet. Heterosexuella får inte lära sig att de faktiskt har en sexuell läggning som påverkar deras plats i samhället utan den är något outtalat, självklart, "naturligt"... Jag behöver inte fundera på om jag kan svara på frågan. Rubriken på QX.se blir inte heller "HETEROSEXUELLA bulgarer negativa till homosexuella". Det finns tydligen två separata kategorier: bulgarer och homosexuella. Eller "normala/naturliga" och "onormala/onaturliga" bulgarer.
Skulle jag genomföra en toleransundersökning någon gång så skulle jag (om den tog sikte på sexuell läggning) först be människor fylla i med vilken sexuell läggning de identifierar sig och sedan skulle frågorna vara riktade så att jag fick tycka till om både människor med samma läggning och människor med en annan läggning. På så sätt skulle jag både kunna vara tydlig med vem som tycker vad om vem och samtidigt kanske hjälpa till att visa normen för dem som skulle fylla i mina enkäter eller dem som skulle läsa mina slutsatser.
/Pär Wiktorsson
Det saknas ett resonemang om vad toleransundersökningarna i sig leder till. De kan förstås visa på problemområden, men det är viktigt att vara medveten om att de i sig också skapar problem. De blir ett verktyg i normens tjänst, eftersom de blir en del i den ständigt pågående processen då människor i normpositioner får lära sig att de har rätt att tycka till om normavvikarnas rättigheter. Samtidigt som normavvikarna får lära sig sin plats i ett utanförskap. Som heterosexuell kan jag oreflekterat kryssa "ja" eller "nej" på frågan "Tycker du illa om homosexuella". Som icke-heterosexuell blir frågan väldigt märklig - ska jag svara eller inte? Omfattas jag av "du:et" i frågan?
De traditionella toleransundersökningarna riktar sig till människor i normposition, utan att vara tydliga med detta. Det är ett gigantiskt metodproblem som leder till snedvrida slutsatser men också ojämlikhet. Heterosexuella får inte lära sig att de faktiskt har en sexuell läggning som påverkar deras plats i samhället utan den är något outtalat, självklart, "naturligt"... Jag behöver inte fundera på om jag kan svara på frågan. Rubriken på QX.se blir inte heller "HETEROSEXUELLA bulgarer negativa till homosexuella". Det finns tydligen två separata kategorier: bulgarer och homosexuella. Eller "normala/naturliga" och "onormala/onaturliga" bulgarer.
Skulle jag genomföra en toleransundersökning någon gång så skulle jag (om den tog sikte på sexuell läggning) först be människor fylla i med vilken sexuell läggning de identifierar sig och sedan skulle frågorna vara riktade så att jag fick tycka till om både människor med samma läggning och människor med en annan läggning. På så sätt skulle jag både kunna vara tydlig med vem som tycker vad om vem och samtidigt kanske hjälpa till att visa normen för dem som skulle fylla i mina enkäter eller dem som skulle läsa mina slutsatser.
/Pär Wiktorsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
